Efter tre timmars totalt utslagen sömn så var det vid 10-tiden på lördagsförmiddagen åter dags för mig att infinna mig på Parkaden för att öppna dörrarna för Zlips och Radio som tidigt var på plats och ville rigga. Det var med stort inre motstånd som jag tvingade mig ur sängen, men väl uppe så insåg jag snart att det faktiskt var behövligt skönt att vi så pass tidigt började ta tag i dagens bestyr. Medan Lina kompletteringshandlade sådant som vi saknade inför kvällen så ägnade jag ett par timmar åt kontantkassornas konkret handfasta men också tidsödande hantering. Birk, Lars och Cecilia skickade jag samtidigt till Birsta för ytterligare kompletteringshandlande, och framåt 14-tiden var vi så alla samlade för aftonens gemensamma förberedelser. Det fanns ett kontrollerat lugn över den här eftermiddagen, inte så att det fanns så mycket tid att förslösa, men känslan inom mig präglades av rutinens och de väl genomarbetade förberedelsernas lugn.
Kvällen tog så sin början och publiken strömmade till. Om fredagens program hade känts helt gjutet så innebar lördagen en helt annan känsla, känslan av nyfikenhet och spänning. Att låta ett helt nytt band debutera på Maran tedde sig för många som ett väldigt kontroversiellt och överdrivet vågat grepp, men för mig var det en ingivelse som kändes rätt från första stund och jag brukar förlita mig på min magkänsla. Nytända Zlips inledde kvällen och satte omedelbart dansgolvet i brand, ett tillstånd som Voyage sedan förvaltade väl, och därefter äntrade jag scenen för att presentera och peppa publiken att välkomna nykomlingarna Radio till Maran. En obeskrivligt skön känsla infann sig inom mig när de första låtarna levererades med övertygelse och jag kunde konstatera att min magkänsla fått rätt, det bar och publiken tycktes gilla det de hörde.
För min del tedde sig kvällen rätt likt fredagen, jag kunde även på lördagskvällen unna mig en handfull danser utöver det ständiga konkandet på vatten, jag uppskattar att det totalt konsumerades cirka 1000 liter vatten under de två marakvällar. Lördagen bjöd lika hög stämning som fredagen och extranumren avlöste i vanlig ordning varandra tills Zlips slutligen satte punkt vid 03:40-tiden.
Efter att gästerna lämnat oss vidtog tre timmars hårt arbete med räknande, packande och städande. Vi var alla lite som zombier men jobbade på tills allt var klart och vid 07:30 så kunde jag sluta mina ögon, jag tror sömnen infann sig strax innan huvudet helt och fullt hunnit landa på kudden. Söndagen innebar slutligen avsked av kära vänner och Härnösand för den här gången. Jag ägnade ett par timmar åt pantning av burkar och packning av bil innan min färd hemåt begynte, kropp likväl som själ var så slutkörda att det var ett smärre mirakel hur jag helskinnad kunde ta mig hem till Selsålandet.
Marans andra genomförande i vår regi var så till ända, en riktigt bra mara som det blir en utmaning att följa upp till hösten.