En sådan märklig upplevelse, tänk vilka turer livet kan ta. I nästintill 20 års tid har jag otaliga gånger gästat den anrika Ö-viksmaran, intill den "sista" maran i februari 2013. Nu 1,5 år senare är Maran plötsligt tillbaka på Ö-viksparken, och helt overkligt så är det då vi, Lejonsson, som är arrangörer. Det är en realitet som är ytterst svår att verkligen ta in.
Jag skulle kunna skriva en hel avhandling om den här veckan och helgen, för den delen utan att skriva ett ord om själva dansen eller banden. Det är dock inget jag ska göra, ja inte i den här formen och det här forumet i alla fall. Med några korta ord skall jag iaf i grova drag sammanfatta veckan som gick och den inledande fredagen.
Redan på söndagskvällen anlände jag och Lars till ö-vik där vi slog husvagnsläger utanför Parken. En sista lugn natt passerade varpå vi på måndagsmorgonen hämtade ut nycklarna till Parken och därmed tog en galet intensiv vecka sin början. Vi fixade el, letade strömbrytare, trixade med frysar, torkade damm, bar möbler, försökte begripa oss på larm och annan teknik, ja det kräver sitt att väcka en så stor sarkofag till liv och att lära känna alla dess skrymslen och funktioner.
Lars, Lina, Cecilia och Emmilie, tillsammans med några entusiastiska lokala inhoppare från Ö-vik som hjälpte oss några kvällar så kämpade vi tappert hela veckan lång. Trots väl tilltagna tidsmarginaler, trodde vi, så var det sannerligen på det berömda håret att vi fick allt klart till fredagskvällen. Allt kändes som stolpe in men gästerna upplevde uppenbarligen i stort sett inget av detta, endast de som känner oss närmre och som noterade att vi var väldigt uppe i varv på fredagskvällen.
En magisk kväll blev det, folk var lyriska över att åter få komma tillbaka till Ö-viksparken och med ett starkt startfält så fanns inga som helst hinder, succén var given.