Vissa dansdagböcker är lätta att skriva då de innefattar få eller inga större rubriker och kan författas utan några avvägningar kring vad som skall fästas på pränt och vad som skall låtas vara osagt. Sådana dansdagböcker finns det många av och de kan givetvis ändå vara läsvärda både idag och i en framtid, men de utgör förstås inga milstolpar i mitt dansliv. Att skriva dagbok för den här danskvällen är en desto större utmaning för det här kom att bli en kväll utan motstycke, en kväll som innefattade mitt livs största blåsning som tillika icke kan beskrivas annat än som en helt magnifikt ovärderlig överraskning. Den här dagboken kommer garanterat att upplevas som annorlunda och mycket mera känslomässigt utlämnande än mina normala dagböcker, men det är en nödvändighet för att fånga och bevara sinnebilden av kvällen på ett rättvisande sätt.
Att denna trio band spelar nonstop på Folkan första fredagen i oktober har vid det här laget kommit att bli en stående tradition och en mycket trevlig sådan. Jag såg fram emot en skojig kväll och upptakten till kvällen tedde sig ganska ordinär, även om jag faktiskt måste erkänna att jag hade en del kluvna känslor när jag rullade mot Folkan. Samtidigt som jag var taggad inför en kväll som omöjligt skulle kunna bli misslyckad så fanns en saknad inom mig, Emmilie hade nämligen annat inbokat denna kväll och helg och vi skulle således tvingas bryta vår svit av på varandra följande danshelger. Så är dock livet och jag tänkte att jag får gilla läget och göra det bästa av situationen, lite saknad kan ju även göra gott. Väl på plats vid 19:50 kunde jag i lugn och ro ta danslokalen i besittning inför första dans och Isabell som åkt med mig till dansen gjorde mig utsökt sällskap i den första dansen. Som vid tidigare dansgalor hade stora dansgolvet kompletterats med det mindre på andra sidan fiket och det fanns således gott om dansutrymme, jag inledde kvällen med att testköra hela yttre varvet omfattande båda golven och mellandelen.
När vi nått till tredje dansen och jag svängde runt till första låten i sällskap med Jenny så inträffade något som fullkomligt kom att rubba mina cirklar, störa min ordning, samt få mig att formligen bara le inombords med en blandad chockartad känsla av att ha blivit totalt fintad samtidigt som jag fått en present som var så utom räckhåll att jag inte ens haft tanken på att önska mig den. När jag passerat bortre trappen och dansar ut efter bortre långsidan uppfattar min blick en siluett vid ingången, en siluett som mina sinnen omedelbart reagerar på men som hjärnan i samma ögonblick sorterar bort då förnuftet bedömer den som helt orimlig. Jag dansar vidare och kommer därmed några steg närmare ingången, varpå samma sinnesintryck registreras på nytt och denna gången utlyses fullt alarm i mitt nervsystem ty ögonen ser vad de ser men vad de ser borde inte vara möjligt. Vad som händer i min hjärna under dessa sekunder är omöjligt att förstå, men ganska snart finns inte längre några tvivel, i dörren står Emmilie och ler sådär skyldigt oskyldigt. Hon hade totalt fintat bort mig och under hela dagen levererat bud som konsekvent stämde överens med de alternativa planer för kvällen som hon haft. LEJon hade blivit blåst, fullständigt, men det var en blåsning som inte resulterade i några bittra miner utan tvärtom föranledde ett nöjt leende som låste fast sig i ansiktet och omöjligt ville släppa greppet kvällen igenom. Vilken överraskning, vilken makalöst fantastiskt present!
Publikmässigt så blev detta som vanligt en folkig tillställning, men någon publiksuccé kan man knappast kalla det med cirka 800 inlösta. På stora dansgolvet var det förvisso lite småknuffigt till följd av en del dansare med devisen "anfall är bästa försvar", men det blev aldrig ont om dansutrymme. Dessutom fanns ju det mindre dansgolvet där jag mestadels befann mig och där var det väldigt glest i leden hela kvällen. En ansenlig del av kvällen dansade jag med Emmilie, men jag hann även med ett rejält antal andra riktiga toppdansare. En lurighet när man dansar på det mindre golvet är dock att lyckas få fatt i de man vill dansa med, det krävs ju i regel att man tar sig in på det stora golvet för att lyckas hitta folk. Nu hade jag förvisso tur både med att bjuda upp och med att bli uppbjuden, inte tal om annat, men det kräver en del teknik och knep för framgång vid sådana här tillfällen då den totala ytan som folk rör sig på är så enormt stor. Att det var lite smålurigt att hitta varandra fick jag och Emmilie erfara och bland annat har vi i efterhand insett att vi vid ett givet tillfälle tydligen parkerat oss i varsin trapp där vi på varsitt håll febrilt sökte få ögonen på den andre ute i dansvimlet, väldigt ineffektivt kan tyckas med facit i hand.
Banden har jag tyvärr inte särskilt mycket att säga om, alla tillhör ju mina personliga toppfavoriter av band och sådana här kvällar brukar jag som bekant försöka ligga lågt med att dra några stora växlar på prestationerna. Först och främst så är ju varje bands effektiva speltid endast två timmar och det anser jag vara för lite för att möjliggöra en allomfattande bedömning. Vidare så dansade jag ju största delen av kvällen på det från banden smått isolerade lilla dansgolvet och under sådana förutsättningar vet jag med mig att min medvetenhet om bandens enskilda prestationer minskar påtagligt. Jag upplevde av någon anledning Shake som aningen starkare än de övriga denna kväll, men det är en notering i marginalen och inget som påverkar betygen. Alla band får således fyra kapsyler i betyg, riktigt bra men det vill till något utöver det vanliga för att förtjäna mer än så med ynka två timmars aktiv speltid.
Kvällens stora överraskning innebar givetvis att tiden, energin och engagemanget kom att disponeras på ett helt annat sätt än vad jag hade kunnat föreställa mig när jag åkte hemifrån. Av de sex timmarna dans som kvällen bjöd på så kom jag att tillbringa mer än tre av dessa timmar dansandes med Emmilie, och ingen av oss tycktes kunna få nog av att dansa med varandra. Genom åren har jag upplevt mycket glädje och haft många förträffliga dansupplevelser på dansgolven, men den här kvällen nåddes nya höjder som jag inte trodde fanns. De perfekta dansupplevelser som jag tidigare upplevt och skrivit om har alla varit ett resultat av en total närvaro och samklang hos mig och den jag dansat med, något som inte skett ofta men någon gång då och då och varje gång har det varit lika överrumplande och fantastiskt. Den här kvällen fick jag uppleva när sådan fullständig närvaro och samvaro i dansen förstärktes av det avslappnade lyckorus som jag försatts i och hur en ömsesidig ömhet och värme sprungen ur lika delar kärlek och passion kom att verka som en blåslampa på dansglöden som förde mig till ett extatiskt tillstånd där varje del av upplevelsen kändes optimal i sig, allt var fullkomligt fulländat. Jag kände mig fri på ett sätt som jag nog aldrig förr känt, samtidigt som jag också upplevde en fullkomlig trygghet, två ofta motverkande sidor av samma mynt som plötsligt förenades i en självklar symbios, en underbar och mycket fascinerande känsla.
I paus köpte jag Trocadero i fiket som avnjöts uppe på läktaren i sällskap med Emmilie, Göran, Ulla och Jenny. Hälsingesällskapet bjöd även på såväl mackor som bullar och kakor, mycket smarrigt och uppskattat! TACK! Efter dansen blev det ett lite tråkigt men i lyckorus inbäddat avsked innan en bil fick ge sig av på sin resa ut ur länet, jag skjutsade sedermera hem Isabell och väl hemma väntade Örjan som denna danshelg bokat övernattning i Fridhems rum 212. En kväll så totalt fylld av eufori hade därmed nått sitt slut!