Dansdagbok 2010-11-05: Östersund, OSD (Folkets Hus)

Det är i regel inte min starkaste sida, men i den här dansdagboken har jag för avsikt att fatta mig kort, och det av två skäl. För det första så vill jag inte i onödan slösa värdefulla minuter av mitt liv till att orera kring Lasse Stefans. För det andra så har jag ändå inget konstruktivt att säga, för mig känns det makabert att i någon större omfattning försöka analysera ett band som ändå snart ska dö. Jag sammanfattar således kort i några få punkter.

Jag anlände rätt sent till OSD och det var verkligen sjukt mycket folk på plats. Det mest slående var känslan av overklighet, att allt jag såg tedde sig för mig helt obegripligt. Inte många bekanta ansikten korsade min väg den här kvällen och jag dansade med totalt tre personer, Bettan, Jessica J. och Isabell. Publiken tycktes i hög grad bestå av norskar men oavsett nationalitet så var säkert medelkonsumtionen av öl ganska hög. Det var rena fältslaget på dansgolvet, attackerna kom från alla håll och framför scenen fick man dansa förbi i en båge för att komma runt den stora skaran fans.

Om Lasse Stefans säger jag bara; musikalisk vomering på högsta nivå. Något bedrövligare har mina öron knappast drabbats av tidigare, det var riktigt jävla plågsamt. Jag avstår att sätta något betyg, alla försök därtill skulle få min betygskala att bryta ihop och säga upp sig. Istället konstaterar jag att de spelade högt, helt klart skadligt högt. Vidare så var ljudet så skrälligt att man knappt kunde höra vare sig sång eller enskilda instrument. Vad som spelades live och vad som var fejk kan jag inte uttala mig om, men det var garanterat en smetig blandning av dessa tu. Dansmässigt så var det få låtar som jag ens skulle överväga att vilja dansa till om jag skulle göra ett ärligt val, allt är stompa-stompa likadant från start till mål och titt som tätt duggar gamla dansbandsklassiska dödssynder. Ärligt talat så var måhända detta det minst dansinspirerande jag någonsin hört, men nu har jag iaf hört dem och kan således hädanefter säga att jag vet vad jag snackar om när jag dömer ut Lasse Stefans som ett redan halvt fossilerat band.

Jag fattar det inte, det är i mina ögon och öron rent tragiskt men samtidigt också lite lyteskomiskt fascinerande. Vad är det som lockar folk? Jag kan villigt erkänna att jag inte alls förstår mig på detta. Det är inte min tekopp, men så länge som det fungerar så är det ju en bra grej, för band, arrangörer och den publik som gillar det hela. Dit räknas dock inte undertecknad.