Dansdagbok 2011-04-02: Strömsund, Dunderhallen

Om två gånger är tradition så måste väl tre vara att betrakta som en vana? I så fall räknas nu den årliga dansgalan i Dunderhallen i Strömsund just till den senare kategorin. Jag hade varit i Boberg i några dagar och åkte därifrån, i Hammerdal mötte jag upp Helene Å., Isabell, Sandra och Jessica W. som kom direkt från Östersund och tillsammans rullade vi de sista milen till Strömsund i SEM600. Vi anlände strax före slaget 19:00 och efter att i ganska ensamt majestät ha passerat entrén så tillhörde vi de första att ta golvet i besittning, detta i gott sällskap av Örjan "Norrlandsfoxen" Johansson. Larse kommenterade att oss två kan man minsann lite på, alltid först på plats.

Entrépriset var detsamma som tidigare år, 250:- i dörren och 220:- vid förköp via Ticnet eller CityShop i Östersund. Möjligen kunde biljetter förköpas billigare i Strömsund, om detta skall jag inte säga något säkert.

Banduppställningen denna afton kändes klart svagare än tidigare år och mina förväntningar kom att bekräftas, med några undantag. Shake var först ut, sedan tog Martinez över, och slutligen äntrade Arvingarna scenen. Kvällen inleddes med halvtimmespass, följt av 45-minuterspass, och sista halvtimmen delade samtliga på scenen. Shake var givetvis kvällens fasta punkt, de vet vad det innebär att leverera fräsch dansmusik till en publik, oavsett förutsättningar. Arvingarna var på något sätt deras raka motsats i det avseendet att de inte alls verkar veta vad de håller på med längre, de har en märklig groggblandning till repertoar som känns väldigt förlegad och mer än någonsin tidigare tycks de ha tappat förmågan till publikkontakt. Utan Casper (som var upptagen med "Körslaget" i TV4) så blev bristerna än större, både i form av att frontfiguren saknades och att såväl sången som det musikaliska tappade mark. Jag har alltid tyckt att Arvingarna varit jävligt tråkiga men samtidigt har de alltid levererat rent musikaliskt, något jag inte alls tyckte att de gjorde denna kväll. Martinez var givetvis i mina ögon det band som levererade den tråkigaste musiken, det är ju deras varumärke och inte min tekopp. Samtidigt så gör de den grejen mycket bra och de hade långt bättre utstrålning och publikkontakt än Arvingarna. Kvällens överraskning var således att jag faktiskt föredrog att dansa till Martinez framför Arvingarna, det måste ses som en skräll. Den sista spiken i kistan som punkterade min tilltro till Arvingarna var att de avstod den sista sista-dansen-låt som man kunde förväntat sig av dem, ty när de andra banden bjudit varsin sista låt så var Arvingarna redan bortflugna från scenen. Kanske ingen förlust, men likväl känns de hopplöst slut i den här svängen, det är måhända dags att lämna över till nästa generation.

Publikmässigt så kändes det som att årets dansgala tappat ytterligare lite mot tidigare år, vilket kanske inte kom som någon överraskning med det svagare orkesterutbudet. Folk kom galet sent och det blev aldrig ens i närheten av någon trängsel på dansgolvet. Efter 22-tiden så började det dock bli ordentligt trångt i pubdelen, men det var mindre överspill av folk därifrån ut på dansgolvet detta år och jag störde mig inte särskilt mycket på denna pubdansgalornas största baksida. Annars så är det väl den punkt på åtgärdslistan från tidigare år som jag ännu väntar åtgärder för, att all trafik till och från puben nu måste ske rakt över dansgolvet. Jag säger som jag sagt förut, det måste finnas sätt att i större grad styra detta flöde utanför dansgolvet. Dansgolvet var som vanligt stort och förorsakade inge större besvär från skarvar, däremot var glider under all kritik. Mycket mer valla skulle behövas från första stund och sedan krävs kompletteringar under kvällens lopp. Mer glidmedel efterfrågas helt enkelt!

I fiket fann man detta år Trocadero, stor eloge för det. Fikat var såväl gott som mycket prisvärt och det väl ljudisolerade fiket bjuder en angenäm plats för att vila öronen en liten stund. Jag dansade förvisso största delen av kvällen, men en trötthet i såväl kropp som själ gjorde att jag inte orkade riktigt hela vägen in i mål. Vi fikade vid tre tillfällen och det behövdes, både för energipåfyllningens och för vilans skull. Utöver bilsällskapet så gjorde även Daniel I. oss sällskap för fika.

Inför hemresan så kontrollerade jag tillgången på hamburgare och i år så verkade den vara god även efter dansens slut. Medpassagerarna hade dock ingen aptit på hamburgare så därför avstod även jag. Färden styrdes hem till Optand och det var ett väldigt trött LEJon som slutligen landade i sängen vid femtiden på söndagsmorgonen.