Dansdagbok 2011-03-12: Sundsvall, Folkets Park

An amazing Thunderbird came and brought me back to life, the Firefox we experienced was magnificient.

Efter två dagar i söderland återvände jag på lördagen till nordligare och mer hemmastadda trakter, ja hur obehagligt det än kan låta så känner jag mig numera som hemma i Sundsvall, dansmässigt alltså. Med tre kvällar tillsammans med Shake i ryggen så hade jag vid turnéns planering sett på den kommande lördagskvällen som en bonuskväll, jag räknade som vanligt med att det skulle bli en kul danskväll men det fanns egentligen inga som helst förväntningar.

Men tänk så annorlunda verkligheten ibland väljer att styra och ställa, bortom våra planer och förutfattade meningar, för det här kom faktiskt att bli veckans bästa kväll. Visst, jag hade tre roliga kvällar med Shake, och Shake var verkligen superba rakt igenom. Däremot var det något med övriga förutsättningar som gjorde att varken Aveny i Sundsvall, Säters Folkets Hus eller Fyrispark i Uppsala lyckades försätta mig i riktigt fulländat danseuforiskt tillstånd, jag hade en massa härliga danser men kände mig inte helt och fullt sådär skönt komfortabel och bekväm. På "hemmaplan" Folkets Park i Sundvall så kom däremot allt det jag saknat under föregående kvällar att återvända, inte tack vare men trots att det var Wahlströms som stod på scenen. Ja nu ska jag inte vara orättvis, delvis var det faktiskt också tack vare Wahlströms som kvällen blev så mångfaldig och fulländat lyckad.

För att raskt klara av mina tankar kring Wahlströms så kan jag konstatera att i grunden så kvarstår den uppfattning jag tidigare fått om dem, nämligen att de spelar bra, har en massa härliga myslåtar, men till 80% tycker jag att deras egna låtar är vedervärdiga. Sorry, den som gillar dem får göra det men jag kan inte förmå mig att finna något tilltalande i deras makabra alster. Första timmen bjöd en stor andel av just "Wahlströmslåtar", varför mitt inledande intryck kan sammanfattas som ytterst avvaktande. Allteftersom kvällen led så kom dock fler och fler härliga gludlåtar och tillsammans med övriga positiva intryck under kvällen så kan jag sammanfatta det hela som klart godkänt. Förutom repertoaren så vill jag notera två saker, för det första att de är bedrövligt tråkiga på scen och för det andra att de slarvade en hel del rent musikaliskt. Förutsättningarna är väldigt goda, men, nä, det håller inte. Ändock är de rutinerade och har mycket bra i repertoaren, så måhända vore de egentligen värda fyra kapsyler. Som en markering mot hela "egna-låtar-filosofin" sätter jag dock ner betyget till tre kapsyler, jag är hård men hjärtlös! HEHE!

Vad var det då som gjorde den här kvällen så bra, vad var det som hade fattats mig tidigare kvällar. I ärlighetens namn så vet jag faktiskt inte, ibland hamnar jag lite utanför mig själv i dansen och då är det bara att vänta, plötsligt så halkar allt rätt igen, ofta med god hjälp av flera samverkande faktorer. Den här kvällen bjöd uteslutande på härliga danser, jag önskade att den aldrig skulle ta slut. Samtidigt så innebar den en stor urladdning så jag var helt slut när det hela var över. Så mycket var som sagt på topp och alla danser var härliga, men några särskilt viktiga inslag måste jag notera som lämnat bestående spår i minnet. För det första så tog jag och min kära vän och tillika danshotellsvärdinna Emelie G. oss ordentlig tid med varann, något vi inte gjort på ett tag. Vår inledning på kvällen lade grunden för den "återkomst till normaltillstånd" som jag kom att uppleva denna afton. Det stora steget som verkligen fick mig att återfinna mitt rätta dans-jag togs sedan lite senare under första halvlek när jag och Elin O. A. dansade, Elin är verkligen remarkabel på dansgolvet, en exceptionell följare - spännande, enkelt och kul - det är ord som präglar våra danser, riktiga humörhöjare.

När paus nalkades hade jag redan hunnit uppleva så mycket härlig danslycka att det skulle ha kunnat räcka för hela kvällen. Vad jag vid det laget inte kunde veta var dock att det danseuforiska expresstågets framfart långt ifrån nått vägs ände. Men mer om det senare. I paus var jag inbjuden på smarrigt födelsedagsfika. Marie J. skulle fylla år den kommande måndagen och det firades med såväl kakor som tårta, Mimmi hade gjort en väldigt god rektangulär princesstårta med gröna rosor, innovativt och uppskattat av ett gottegris-LEJon.

Efter paus fick så jag och Emmilie äntligen återvända i varandras armar och vi kom att dansa hela andra halvlek, undantaget blott några danser kring 00:30. Allt det som karaktäriserar oss fanns där under dessa danser, det närmaste nära, det vildaste vilda, det trygga och välbekanta, det experimenterande, det ömsesidiga givandet, alla olika känslor där i dansens unika samvaro, återigen en samhet. Den märkliga känslan av att fyllas med all världens energi, samtidigt som det sker en total urladdning som efterlämnar en kropp i helt utmattat tillstånd, det är magiskt motsägelsefullt och helt underbart. När pianots första anslag annonserade Ted Gärdestads För kärlekens skull inleddes de minuter av tidlös evighet som kom att utgöra kvällens fullkomligt fulländade klimax, i kombination med Buy me a rose gav Wahlströms oss musik som stöpt för stunden, given vid exakt rätt tillfälle, på exakt rätt plats, helt optimalt.

När kvällen var till ända styrdes kosan åter mot danshotell Gulliksson där ett helt slutkört LEJon snabbt svävade in i drömmarnas värld. Söndagen kom sedan att tillbringas med dansgalet sällskap i soft Birsta-mys och sent omsider vankades så hemfärd till Östersund där denna dansturné nådde sitt slut.