Dansdagbok 2013-10-26: Skelleftehamn, Folkets Hus (Rotan)

En helt ordinär tisdag i oktober, ett telefonsamtal, en tanke som blir till en idé som blir till en förfrågan och ett erbjudande som sedan leder till att en tom helg plötsligt står bokad för äventyr. Så löd upptakten till denna lördag då jag strax efter klockan 9 på morgonen mötte upp den blå tattarbussen från Östersund som med destination Skelleftehamn bjöd mig välkommen ombord. I Umeå klev jag dock av då jag istället för att än en gång kolla på när ett band packar upp och soundcheckar föredrog några timmar i Cecilias sällskap med allt ifrån flyttstädning till bilfixeri och middag, innan vi med ytterligare tre damer i bilen rullade mot Skelleftehamn.

Under mina 12 år i Luleå besökte jag Rotan i Skelleftehamn ett stort antal gånger, även om Piteå, Älvsbyn och Byske var mer frekventerade mål. Nu hade det dock gått nästan fyra år sedan sist jag gästade Skelleftehamn och överhuvudtaget alltför länge sedan jag senast dansade norr om Örnsköldsvik, således var det med stor entusiasm bubblandes i kroppen och förhoppningar om iaf något kärt återseende som jag tågade in genom dörrarna till Rotan. Ett varm välkomnande mötte mig redan i entréluckan, det tackar jag för, och sedan följdes detta faktiskt av ett icke oansenligt antal välkomnande famnar och handslag, mycket trevligt.

Jag fick en fantastiskt kul danskväll med ett knippe riktigt kära återseenden. Förutom att äntligen få tid och energi till att dansa ordentligt mycket med Cecilia (vi tycks uppenbarligen behöva åka långt bort för det numera) så bjöds jag top-of-the-line med bland andra två gånger Linda, en Gabbis och en Monika, hur lyckligt lottad kan man egentligen få vara? I Västerbotten är danskulturen mycket sund med en blandad publik i brett ålderspann, dessutom inte alls en övernördig publik utan behärskat normal, skönt. Den enda riktiga fadäsen den här kvällen var att Zlips missade damernas/herrarnas, något som inte arrangörerna noterade och rättade till, en delad minuspoäng utdelas således till dessa båda parter. Utan skylten så blev förstås konsekvensen att jag i princip inte bjöd upp något själv utan passivt förföll till att låta mig bjudas upp, trist men så blir det och jag hade ju för den skull ingen otur med danssällskapet. Rotan är en väldigt bra och fin danslokal med ett förträffligt golv, nästan så bra glid som jag önskar, dessutom god ventilation och en lokal hinderfritt rund till formen.

Något som inte riktigt håller måttet på Rotan är dock severingen, den är städad och fin och de har låga priser men missar onödigt på flertalet punkter. Med så låga priser är det förvånande att prisskyltar lyser med sin frånvaro, det skulle säkerligen gynna försäljningen och förenkla i kassan om man satte upp tydliga prisskyltar (som man ju haft förr). Utbudet av mackor och godsaker är måhända inte jättespännande men fullt ok, medelmåttigt är faktiskt också fullt godkänt. Kö-prestanda är dock under all kritik, de rutinerade offrar sista dansen före paus för att gå och ställa sig i kö, tråkigt ur dansperspektiv men uppenbarligen nödvändigt. Vi var inte beredda på detta och fick köa i princip hela pausen, varefter vi inte fann någon plats att sitta i fiket trots att det fanns utrymmen vid borden (men inga fler stolar). Det finns ju tyvärr inget fler serveringsställe att öppna upp under paus, men en idé kunde här vara att iaf ha två kassor och flytta bort kaffet till efter kassorna, då gästerna ändå tar allt sitt fika själva skulle ett sådant upplägg garanterat snabba på försäljningen och gynna såväl gäster som arrangör, kapa köer och öka intäkterna.

Zlips levererade en kanonspelning, en åsikt som jag uppenbarligen delade med huvuddelen av publiken ty jag hörde många lovord strös kring dem den här kvällen. De är på gång och det ordentligt. Matz gjorde den här aftonen sin sista spelning med bandet, något som uppmärksammades lite extra.

Efter danskvällens slut spenderade jag en bra stund åt att prata med arrangörskollegor medan Zlips packade ihop sitt. Klockan slog tre, men drogs raskt tillbaka till två och plötsligt kändes allt mycket lättare. Vi rullade söderut och efter några mil tog jag över ratten, övriga sov sött medan jag lotsade skutan hela vägen åter till Selsviken. Väl där vid 08:00 möttes jag av en SEM som någon förgripit sig på under natten och stulit hans grill, ett trist slut på ett annars så lyckat dygn. Jag behöver väl knappast tillägga att söndagen huvudsakligen tillbringades i sängen.