Säsongens andra kväll på Furuparken, den traditionella 2+1-kvällen med Jannez, var så kommen. Jag tyckte mig under dagen ha bra koll på läget inför kvällen men allteftersom dagen led så blev det smärtsamt uppenbart hur snabbt kvällen kommer då den skall ta sin början redan klockan 18. Att hinna få allt på plats inklusive att personal skall hinna infinna sig blir en utmaning, något som innebar att mycket smådetaljer återstod att ordna sedan lokalen börjat fyllas av gäster.

DansYran, ett arrangemang med anor som jag troget bevistat sedan första gången 2005, endast undantaget 2007 då jag på grund av nyopererade ögon tvingades stanna hemma. 2010-2012 var jag även arrangörsmässigt inblandad genom Ope IF och 2011 hade jag nöjet att få ge arrangemanget dess namn, DansYran. Ja detta är ett arrangemang som ligger mig varmt om hjärtat, en höjdpunkt på dansåret.

Efter en veckas sömndrucket och totalt utmattat tillstånd i kölvattnet av föregående helgs arrangörsdebut för Maran så var det ännu en mycket lust- och energilös LEJon som såg helgen an. Sista sommardanskvällen nalkades på Sandviken och givetvis var det en självklar hållpunkt på agendan, men jag kan inte påstå att det spratt i benen eller bubblade inom av danslust. Iväg åkte jag dock, i god tid för att hinna affischera och lägga ut program för Furparkens annalkande höstsäsong.

Skiftet från att bara vara dansare till att kliva över på andra sidan och agera arrangör har på många sätt förändrat mitt dansande, för stunden tar arrangerandet så mycket kraft och energi att utrymmet för eget dansande blir ytterst begränsat. Det avspeglar sig även i mitt skrivande och dansdagböckerna har blivit allt kortare och mer urvattnade, att skriva dagböcker från egna danskvällar blir också väldigt svårt och något helt annat än det tidigare varit. Visst, jag har givetvis saker att berätta, men det blir inte ur en dansares perspektiv.