Ännu en DansYra stod för dörren, en yra som jag verkligen sett fram emot. Jag och Lina anlände vid 19:30 och då var kvällen redan i full gång. Att glida in på OSD's härliga dansgolv ger alltid samma sköna känsla, känslan av att verkligen kunna få dansa. Den här kvällen kom också att bjuda riktigt bra dans, jag dansade mycket och jag dansade bra.

Att åter dansa på OSD, nu var det nästan två månader sedan sist, ger alltid känslan av att komma hem. Det är att komma hem till den allra bästa danslokalen med det allra bästa dansgolvet, och att komma hem till den kanske bästa publiken med en stor bredd och förhållandevis låg grad av dansnörderi. Den här kvällen kändes det extra bra att kliva in på OSD, jag har verkligen saknat dans på hemmaplan och jag har saknat det är dansgolvet.

Lördag förmiddag på Gullviks Camping och Havsbad, klockan är elva och för knappa sex timmar sedan sade vi alla gonatt till varandra, stugan vaknar till liv och allt är således precis så som det skall vara en Ö-viksmaralördag. Vilket gäng vi hade samlat den här gången, inte ens med det gemensamma att alla kände mig utan bara med det gemensamma att alla kände någon, som kände mig. I gruppen tycktes inte finnas någon extremt morgonpigg och inte heller någon extrem sjusovare, alla verkade däremot väldigt nöjda med att inleda dagen med frukost lagom till lunchtid.

När mitt dansliv tog fart i början av 90-talet så var det ett band som höjde sig över mängden i en prunkande flora av moderna dansband, bandet hette Perikles och var en garanti för toppmusik såväl som toppublik. Nu 23 år senare så tuffar de skånska pågarna fortfarande på och även om de idag inte har samma status av dominerande unikum så sticker de fortfarande ut och de levererar på ett sätt som inga andra gör.