Årsdagbok

Trettondagsaftonsdans på Furuparken är en verklig tradition, för Zlips var detta åttonde året i rad som de på detta sätt öppnade det nya dansåret. Den här kvällen har brukat bjuda på årets högsta stämning, oavsett om arrangemanget bjudit på något extra eller inte, så också detta år. Denna kväll blev dock något utöver det vanliga på alla sätt, detta tack vare att vi valt att spetsa arrangemanget med dansbandskampsaktuella och lokalt överhettat hyllade Patrik's Combo. Vår förhoppning var att genom detta kunna locka ny, nygammal och en i viss mån annorlunda publik till Furuparken, en förhoppning som också kom att besannas.

Från första dans var det gott om folk på dansgolvet och stämningen låg på en riktigt hög nivå kvällen igenom. Personligen blev detta en kväll som huvudsakligen avnjöts vid sidan av dansgolvet, något jag kan leva med såsom ett undantagshändelse men som jag inte tänker låta bli regel. Den underbara stämningen och glädjen som präglade hela tillställningen gjorde dock att jag njöt även då jag inte dansade och de danser jag faktiskt dansade utgjorde de guldkorn som för mig fulländade kvällen.

Zlips var helt förträffliga denna afton, hela bandet sprudlade och repertoaren är kort och gott fantastisk. De är så bra att jag tappar förmågan till att komma med något konstruktivt, men det är ju givetvis positivt. Den stora spänningen för kvällen omgärdade givetvis Patrik's Combo, skulle de ha förmågan att locka till dans och tillfredsställa danspublikens hårda krav? Såhär i efterhand kan jag inget annat säga än att de faktiskt lyckades med detta. Med en unik kombination av charm, egensinnighet, musikaliska förmågor och för kvällen med ett ljud med riktigt bra tryck så överträffade de duktigt mina ganska sparsamma förväntningar. Visst, inte förmår de att skapa någon maximal mysstämning på dansgolvet, och inte känns alla låtar såsom väl valda för denna situation, men de presterade något helt annat än vid spelningen på OSD förra hösten och det är absolut helt ok att dansa till dem. Spetsat med den annorlunda vinkling som deras show-faktor ger så var kombinationen med Zlips just denna afton inget annat än klockren, svår att överträffa, omöjlig att upprepa.

Jag jobbade som sagt stora delar av kvällen. Eftersom vi inte hade någon paus så blev flödet i fiken lugnare, men de drog istället ut över längre tid så barfiket kom att bli öppet i över två timmar. Lägg därtill att publiken började droppa av lite tidigare än vanligt och att jag därför valde att öppna korvförsäljningen redan vid 01:30. Dansstunderna däremellan blev få och korta, men med en nöjd och tacksam publik så bjuder jag gärna på den insatsen, det kommer andra kvällar då jag kan dansa mer. Men mitt löfte till publiken kvarstår; min ambition är och kommer fortsatt att vara att jag skall befinna mig på dansgolvet minst halva danskvällen även när jag är arrangör, jag skall finnas där mina dansgäster är.

Denna lördag var vi ett nykomponerat kul blandat gäng som begav oss mot Sundsvall för dans till ljuva Blender. Kim R. körde och med i bilen var även Anna P., Patrik B. och Eva J., vilka plockade upp mig i Optand klockan 18:50. Vädret på nerresan var besvärligt med en lätt men våt nederbörd som frös på framrutan, omständigheter som gjorde färden dryg och vi anlände därför tyvärr först vid 21:15.

Kvällen blev verkligen som en bal på slottet, döt...eh...trå...eh...alldeles...alldeles underbaaaar! Vilka danser; bra, bättre, bäst, utsökt och superbt. Jag skulle vilja nämna alla tjejer som förgyllde denna kväll, men avstår av risk för att ändock råka glömma någon. Tidigare favorittjejer blandades med nya eller nästintill nya dansbekantskaper och jag fick den här kvällen några danser som gjorde mig helt överväldigad, höga förväntningar uppfylldes med råge från första 3-låtsdansen vid ankomsten till sista extranumret. Lyriskt!

Inför paus lämnade jag och Emelie dansgolvet i förväg för att undvika den på Parken hoppläsa fikakön och göra sällskap för fika. Det största problemet med fiket är som sagt köhanteringen som verkligen suger, priserna är annars ok i förhållande till vad man får, inte billigt men inte heller dyrt och det är bra fika som säljs. Det är bland annat inga vanliga Delicatobollar som serveras utan riktigt rejäla doningar, föll mig helt och fullt i smaken. Förutom Emelies eminenta sällskap passerade flera andra dansvänner förbi vårt bord och utväxlade några ord, sen gjorde Carola N. och Emma P. oss sällskap, mycket trevligt!

Blender var verkligen superbra den här kvällen och försvarar sin ställning med bravur. De har alltid ett suveränt låtval som å ena sidan alltid ger mig en komfortabel känsla av att komma hem, samtidigt som de oftast också bjuder på någon ny uppiggande överraskning. Det är tryck, det är stämning, de har känsla, de har publikkontakt, helt underbart! En låt jag inte kan låta bli att nämna som en av 2010 års favoriter ur Blenderrepertoaren är In a moment like this av Chanée & N'Evergreen, danska bidraget från Eurovision Song Contest, den väcker danslusten i mig på ett helt fantastiskt sätt. Kvällens stora positiva nyhet fick vi ta del av i sista dansen, Just By Being You (Halo and Wings) av Steel Magnolia tog mig med storm. Av alla låtar jag hört Blender spela så kändes denna annorlunda, i den avskalat "nakna" inledningen framträdde en på något sätt ny upplevelse av Blender där rösterna fick en ny karaktär, strålande. Efter sista dansen applåderades givetvis livligt och Blender gjorde sig redo för att spela extranummer. I det ögonblicket tänder plötsligt vakten ljuset i lokalen. Lasse indikerade då tydligt att de tänkte spela extranummer men tro inte att ljuset släcktes, varpå vakten fick sig en rejäl verbal känga där Lasse fick med sig hela publiken i en ironisk applåd, tummen upp Lasse! Överlag känns personalen på Parken i Sundsvall väldigt sura och oengagerade, allt annat än service-minded.

Jag hade en helt fantastisk kväll och det var nog många faktorer som samverkade och bidrog till detta. Ordningen med Damernas/Herrarnas var tack och lov återställd vilket givetvis gav sitt positiva bidrag till större lugn och en välgörande rättvis fördelning av uppbjudningsansvaret, det tackar jag för!! Vidare var det lagom mycket folk och helt fantastiskt bra folk. Det var jättevarmt den första timmen, sen fick de fart på ventilationen och det blev då klart mycket bättre. Golvet var härligt glatt till en början men det blev dock tyvärr allt trögare, sannolikt delvis på grund av det vanliga fenomenet med svettkondensregn från den effektiva ventilationen.

Efter dansens slut blev jag kvar en stund och pratade med band och dansvänner, sen var det skönt att få krypa in i baksätet på bilen och agera passiv passagerare på hemvägen, tack till Kim för en föredömlig körning! Sundsvall har nu blivit ett stående utflyktsmål också för vinterdanser, kul men jobbigare än sommartid.

En riktig topptradition, Nostalgidans till Perikles på Folkets Hus i Erikslund. För vilket år i ordningen som denna tillställning anordnats, alltid för sista gången, låter jag vara osagt men det är en av årets höjdpunkter. Detta främst pga att man denna kväll alltid får ett maxat Perikles, sedan några år toppat med Stefan Forslund på sång och bus. Allt det jag igår skrev om Perikles långsamma förfall till följd av oförmåga att rensa i repertoarrabatten kvarstår, men just denna kväll kommer de undan med det tack vare att de är så taggade och ger gärnet, att publiken den här kvällen inte direkt förväntar sig en aktuell repertoar, samt sist men inte minst att Stefans gästspel tvingar fram överraskande nygamla inslag i repertoaren som förutom de nostalgiska vibbarna också paradoxalt nog faktiskt ger en välbehövlig fräschör. Likt tidigare år levererade Perikles denna afton just den fullgasshow som en gång gjorde dem till de moderna dansscenernas ohotade regenter. Här blir jag påmind om deras storhet, något jag däremellanemellanåt ibland nästan kan glömma bort.

Middag före dansen har varit ett stående inslag vid Nostalgidansen i många, om inte alla, år. För mig var det dock denna kväll premiär för deltagande vid middagen och detta skedde tack vare det goda initiativet att anordna dansbuss från Östersund. Vid 15:30 samlades ett stort gäng glada dansare hemma hos Patrik Bengtsson och en timme senare klev vi på bussen utanför en viss matvarubutik på Söder i Östersund vars namn jag av aversion inte ämnar fästa på pränt på denna i alla avseenden obefläckade danssajt. Vid bussen anslöt ytterligare dansare och vi blev inalles drygt trettio personer som gjorde sällskap på denna resa där resekostnaden för var och en blev 120:-, mycket bra. Väl framme i Erikslund i lagom god tid vid 18:15 så vankades det buffé klockan 18:30, helt fenomenalt utsökt god mat med örtmarinerad kyckling och potatisgratäng som huvudkomponenter. Middagen blev en på alla sätt trivsam tillställning med lite sång och mycket prat, lokalens avsaknad av ljuddämpning gjorde det dock väldigt stimmigt. Te/Kaffe och kaka avrundade och sen började det rycka i dansnerven. Efter lite sång vill man ju givetvis oxå ha lite dans, och därtill helst också lite na...

Jag och Sigrid inledde danskvällen en kvart i förtid och agerade föråkare på dansgolvet. Musiken var i vissa inslag milt sagt annorlunda att dansa till, men med duktigt danssällskap är ju inte det något som hindrar. När Perikles väl äntrade scenen så fylldes dansgolvet snabbt och stämningen blev hög. Publikmängden nådde gissningsvis ungefär samma nivåer som tidigare år, det blev inte pinfullt men däremot alldeles tillräckligt trångt och väldigt stökigt. Enormt fuktigt blir det också alltid, något som föranleder att golvet under kvällen brukar bli allt mindre glatt, svårt att undvika så man får helt enkelt leva med det.

Tack till Tina och Monica för ännu en fantastiskt rolig nostalgikväll, och tack för den goda maten! Jag gillar helhetskonceptet med mat och dans för 250:-, ett väl anpassat pris för att kunna locka publik som därmed är på plats från första dans, klockrent!

När man har som avsikt att åka iväg på dans så skulle det i vanliga fall vara ett misslyckande, eller möjligen ett resultat av någon starkt lockande distraktion, om man i slutändan inte tog sig längre än till hallen. Den här kvällen var dock målet just detta, att få ta sig en svängom och att förlora dansoskulden i Hallen.

Under dagen var det en hel del turer hit och dit angående samåkning för kvällen, men resultatet blev till slut att undertecknad körde och med i bilen var Eva Jönsson, Maria Fogelberg, Maria Johansson och Magnus Eriksson. Eva anslöt i Optand medan övriga plockades upp i Östersund. Innan vi begav oss från stan så landade vi alla för en liten stund hemma hos Maria J. där vissa strupar fuktades med några munnar vin. Avfärden kom att ske vid 20:30 så vi var inte på plats i Hallen till första dans, tyvärr, men väl på plats så blev det sedan dans utan avbrott annat än i paus.

Hallgården visade sig vara en levande bygdegård där danssalongen även fungerar som gympahall. Med ett riktigt parkettgolv av utsökt kvalitet och balanserat utförande kändes det dock inte som en gympahall utan mer som ett klassiskt Folkets Hus, väl godkänt. Att lokalen är helt rektangulär och utan hinder är också ett stort plus, dock finns det inga naturliga "parkeringsytor" för de som står. Fiket var även det av klassiskt FH-snitt, trivsamt och varken litet eller tillräckligt stort.

Besökarna denna afton bjöd en mångfacetterad blandning av alla typer, en riktig folkfest alltså. Visst, det blev rätt stökigt, å ena sidan en hel del som stod och drällde på dansgolvet och vissa som rent av backade och drällde runt, samtidigt som det å andra sidan fanns en hel del av den "jag ska fram"-fokuserade sorten. Eftersom det var blandad dans som bjöds så kunde detta innebära en hel del utmaningar, men det tillhör ju liksom konceptet.

Kvällen kan allra bäst sammanfattas med att det var enormt glatt, på alla sätt. Golvet var för mig himmelskt, jag kunde glida precis som jag ville, men jag förstår att andra tyckte att det var på tog för roligt och vissa kände sig säkert som bimbo på hal is. Jag älskar ju när det är glatt men skulle aldrig själv valla så att det blir såhär halt, det gäller att kunna skilja på sina egna preferenser och vad som är lagom och faller medelbesökaren i smaken. Glatt var det dock inte bara på golvet utan där fanns många glada människor, och på scen en glad orkester. Tyvärr var det ett påtagligt tjejöverskott, som kille så kände jag mig otillräcklig och det är så tråkigt att se alla damer som står och väntar. Eftersom det dansades var tredje gammeldans så blev det för mig ett flertal dubbel- och trippeldanser. Här hemma har jag inte brukat uppleva detta som något negativt, men nu börjar jag känna att det är dags att sätta gränser även här ty kvällen blir liksom så kort. En dans är en dans, den regeln måste jag nog börja tillämpa med ytterst få undantag.

I paus var jag snabb och nådde min önskade position nummer tre i fikakön, således hann även Maria J. precis ansluta och vi köpte fika som sedan avnjöts inne i danslokalen, för min del sittandes på scenkanten. Fiket får på det stora hela bra betyg, men ett stort minus utdelas för att det saknades Trocadero samt för den undermåliga prestandan. Mer självplock och fokus på att hantera snabba betalningar skulle göra stor skillnad.

Jannez bjöd givetvis en utsökt föreställning, det blir ett rackarns bra drag dessa blandade kvällar. Nu dansar jag ärligt talat alltför ofta till Jannez, såtillvida att det är svårt att varje gång finna kloka saker att säga. De är unika och så viktiga för vår jämtländska danskultur, men samtidigt skulle man kunna önska att de inte vore så dominanta på lokalplanet för detta gör oss så oerhört beroende av dem och det leder även till en utarmning. Kaxås, Laxsjö, Alsen och Hallen, dessa ställen som kör enstaka danskvällar ute i bygderna är som det nu känns beroende av Jannez och vi måste sträva efter att kunna få även andra band att fungera vid dessa dansarrangemang.

Kjelle noterade uppmärksamt den tragiska avsaknaden av Trocadero på Hallgården denna kväll, något som han dock gjorde sitt bästa för att kompensera genom att i sista versen låta justera texten på Marguerita Time och istället utropa "It's Trocadero Time". Till kvällens drink utsåg han följdaktligen också just Trocadero!

En lugn och skön hemresa i ett snudd på meditativt tillstånd följde, ackompanjerad av Bryan Adams som tycktes väcka nostalgisk sånglust hos såväl undertecknad som hos Maria F. och Eva medan Maria J. ägnade tiden åt att leka lite fågelholk.

Tack för en väldigt rolig kväll i Hallen. Ännu ett dansgolv har nu besökts och för min del avslutades därför kvällen med en liten ceremoni i hemmets lugna vrå där en ny nål applicerades på danskartan.

NOT: Den uppmärksamme noterar givetvis att nålen för Fröjdholmen på bilden ovan rimligen måste har fel färg då den är blå, vilket motsvarar 2-9 danskvällar. Givetvis har jag dansat på Fröjdholmen fler än 10 gånger och den nålen har nu bytts ut mot en grön. Även LEJon har fläckar, eller var det solen??

Efter att för några veckor sedan ha gjort en ny galen genomklappning i dansreseväg och åkt till Härnösand över kvällen för att dansa till Zlips, en kväll som blev helt fantastisk, så kom återfallet givetvis ganska omgående och detta denna afton då Shake skulle bjuda upp till dans. En dubbelshake vankades alltså den här helgen, absolut inte mig emot. Att det skulle bli Härnösand den här kvällen hade faktiskt bestämts redan den där söndagskvällen då Zlips spelade, inkluderande en plan om att inleda kvällen med middag på Hamnkrogen.

Till följd av ett akut behov av en visit till Selsålandet för att se över krångel med vattnet där så valde jag att åka själv den här kvällen, fröken Jonsson hade erbjudit övernattningsplats så då behövde jag ju inte köra hem på natten. Jag ankom till Härnösand vid 18-tiden och efter att ha passerat en dusch och låtit ett glas vin sippra över mina läppar (kvällens första utropstecken) så begav vi oss strax efter klockan 19 till Hamnkrogen där ett blandat gäng dansare mötte upp för middagen. Utsökt god mat slank glatt ner i sällskap med ännu ett glas vin (kvällens andra utropstecken) och den tidigare rätt svultna LEJon kände vid det här laget av viss ostadighet.

I lagom god tid till första dans anlände vi så till Parkaden och jag måste erkänna att den första halvtimmen till timmen så var inte undertecknad riktigt sig lik. Vinet gjorde sig påmint och jag fick vissa "bröllopsfestsdansvibbar", en känsla som jag inte alls gillar. Dans och alkohol hör banne mig inte ihop men samtidigt hade vinet absolut varit gott, särskilt till maten, i sådana lägen får man vara beredd att betala priset. Kvällen inleddes dock tryggt och bedårande i M-T's sällskap, och förhoppningsvis var min ostadighet inget som någon av danstjejerna kände av några märkbara konsekvenser av.

Det blev en lagom folkig tillställning på Parkaden, långt ifrån någon trängsel men det fanns ändock gott om härlig danspublik och golvet var precis som förra gången härligt glatt och inbjudande. Toppdanserna radade upp sig och om jag bortser från min egen instabilitet så var allt bara helt himmelskt. Strax före 22 så fick jag och Em fatt i varandra och under en timmes tid skapade vi så vårt eget paradis där på dansgolvet, fullständigt maxat, 100% närvaro och 100% samvaro, fysiskt och mentalt explosivt, fusionskraften förverkligad, makalöst! Plötsligt så händer det, när man som bäst behöver det men inget förväntar sig, det var länge sen sist men återigen fick jag förundras över denna dansmagi. Tack Em, orden räcker inte till!

I paus köpte jag krämbulle och Trocadero i fiket. Sedan senast hade köhanteringen förbättrats (litegrann) genom dubbla köer, men otyget med att inte ha självplock på läsk kvarstår och sinkar. Likaså fann jag prismärkningen bristfällig, det fanns till exempel flera olika sorters mackor men det framgick inte vad de olika kostade. Fikat inmundigade jag hur som helst i trevligt sällskap med Amanda och pausen passerade raskt.

Shake var givetvis fantastiska även denna kväll, som alla kvällar. På morgonen hade jag på Facebook uttryckt mitt gillande av "End of Camelot", och döm om min förvåning när jag fick den tillägnad mig där strax efter midnatt. Jag tackar Shake för den fina hälsningen och tack även till Elin som gjorde mig utsökt sällskap i den dansen, härlig musik och härlig dans i förening är verkligen det största och bästa för själen.

Inför sista dansen så hände något annorlunda, jag blev nämligen uppbjuden och sedan nobbad. Det var dock inte så farligt som det låter. Klockan var nämligen bara 00:45 och varken jag eller den dam som bjudit upp mig hade räknat med att sista dansen redan skulle annonseras. Eftersom hon hade sin respektive på plats så ursäktade hon sig därför och det hade jag ju full förståelse för, ty att värna och respektera det där speciella med sista dansen är ju något som jag personligen håller mycket högt.

Kvällen avslutades med två extranummer, en snabb och därpå en långsam. Amanda gjorde mig den äran i dessa sista skälvande danser och det blev en riktigt bra avslutning på en fantastisk danskväll. I allt annat än brådska samlade vi ihop oss och begav oss åter till Christel där kvällen avrundades med en videosittning med TopGun (inspirerad av Playing with the boys). Nattfikat var av högsta klass med nybakade scones, mäkta imponerande. En mycket trött LEJon dök så in i drömmarnas värld och sov sedan ut riktigt ordentligt, jag tackar för mat och husrum på ett förträffligt danshotell.

Lördagen tog sin början med väckning vid 09:15, knappt fyra timmar efter att sänglampan släckts. Scandic serverar nämligen inte frukost längre än till klockan tio och vad har man då i realiteten för val annat än att kliva upp, man kan ju inte offra hotellfrukosten om man kostat på sig att bo på hotell. Efter en stadig frukost återvände vi till våra sängar och mot alla odds så somnade vi alla om och sov ytterligare två timmar fram till klockan 13, väldigt skönt. Efter lite funderingar kring plan för dagen ansåg vi att några större utsvävningar knappast var aktuellt så vi nöjde oss med en kort promenad till Coop där vi inhandlade lite lunch/mellanmål som sedermera avnjöts på hotellrummet. Stela och ömma kroppar fick därefter lite omsorg, bland annat i form av massage, tiden sprang iväg och plötsligt var det dags för oss att göra oss redo för kvällen. Efter att ha plockat upp Helene och Daniel strax efter klockan 17 så begav vi oss till restaurang Il Padrino där vi avnjöt utsökt god grekisk och italiensk mat, kan starkt rekommenderas. Mätta och på alla sätt belåtna ankom vi så till Parken i perfekt tid vid 18:45, laddade och redo att sätta sulorna i parketten.

Denna kväll bjöd det finast tänkbara i musikutbud, Shake och Blender, de i mina ögon och öron allra bästa av alla band, de som mer än några andra kittlar min danslust. I höstas var vi alla oroliga inför vad som skulle hända med Shake, en oro som verkligen visat sig ha varit helt obefogad. Det är så härligt att nu se och höra Larse som sprudlar av liv och lust, han har verkligen klivit fram och tagit befälet i Shake på ett så enkelt och naturligt sätt. Voyage är vid sidan av Blender och Shake en frisk fläkt, en spännande krydda. De har en härlig repertoar som i stor utsträckning faller mig i smaken och i mångt och mycket låter det riktigt bra, men nu stegras också kraven snabbt och de måste verkligen jobba stenhårt och lyhört för att förfina sin produkt och bearbeta sina svagheter. För svagheter finns det, vissa låtar håller inte måttet och det finns framförallt en del brister i sången och i ljudet. Voyage har fått en enorm draghjälp genom bra exponering, absolut välförtjänt, men det är nu under 2011 som avgörandet kommer att stå, flipp eller flopp. Jag håller tummarna för det förstnämnda och kommer att göra vad jag kan för att backa upp den utvecklingen.

En dansmara i Ö-vik är en enda stor dansorgie, och det är precis så det skall vara. För mig så blev den här kvällen verkligen så nära fulländning som man kan komma, en av mina bästa kvällar i Ö-vik under alla år. Och mönstret upprepar sig, det tycks oftast vara så att lördagen för mig blir den bästa kvällen. Jag hade nämligen en superkväll med idel fantastiska danser och full energi i kroppen hela kvällen igenom. Visst, jag sörjer vissa som jag inte lyckades hinna med att dansa med, men vid maror måste man ta fasta på det som är bra och ha överseende med att vissa ack så önskvärda dansmöten helt enkelt inte förmås till att inträffa. Det var så många som välsignade mig med fantastiska danser den här kvällen att alla egentligen förtjänar sina egna lovord och tack, men det är givetvis en omöjlighet. Jag vill dock särskilt tacka Pernilla för en utsökt mitt-i-kvällen-repris av fredagens inledning, och Gabbis som fick dåtid och nutid att mötas och som gav mig en härligt trygg insikt om att man kan fortsätta utvecklas i dansen utan att för den skull riskera att växa ifrån varann, det var precis lika magiskt som det alltid varit. Tack också till Louise som obarmhärtigt blåste bort den sena timmens antydan till trötthet i min kropp och återförde mig till dansens sjunde himmel. Kvällen avrundades med en slutspurt i sällskap med Emelie N., vid det laget var kroppen egentligen helt slutkörd och lemmarna skrek ut sin smärta, men danslyckoruset visste inga gränser och det tryckte effektivt undan alla negativa kroppsliga sensationer. Extranumren varade i 40 minuter, fördelat på två omgångar. Voyage Jump var det härligast inslaget tyckte jag, men jag applåderar samtidigt initiativet att avsluta lugnt och mysigt, bra Larse att du tänker på återväxten!! Ett extra extra extranummer bjöd slutligen samtliga band på i form av en gemensam tolkning av Johnny B. Goode, härligt spontant och lovvärt även fast det saknades en del text.

Den här kvällen var ordningen återställd såtillvida att vi samlades 23:00 (prick) för gemensam paus i form av en tur till Max där undertecknad avnjöt det traditionella Originalmålet med en egenblandad Black-Orange till. Max-sällskapet bestod av undertecknad samt M-T, Eva och den glade men omständlige doktor Håkan. Som toppning av måltiden sänkte jag en Power King energidryck, förmodligen en klok åtgärd för att förhindra den annars så humörsänkande efter-Max-koman, ty någon dipp infann sig aldrig och jag fortsatte bara att dansa, dansa och dansa.

En nästintill fulländad dansorgie hade så nått sitt slut. När vi på söndagsmorgonen blev väckta och tvingade upp oss till frukost var vi givetvis dansbakfulla, men samtidigt också sprängfyllda av obeskrivligt beroendeframkallande danseufori. Hemresan begynte vi strax efter klockan 12 och det blev ett lika trivsamt bilsamkväm som på fredagen.

Slutligen måste några ord tillägnas frågan om huruvida hotellboende överträffar campingboende vid Ö-viksmaran och min sammanfattande slutsats är att så inte är fallet, tvärtom. Komforten är förvisso bättre, men de sämre förutsättningarna för nattamatsvullande samt det omänskliga tvånget att behöva kliva upp tidigt för frukost undergräver bekvämlighetens fördelar. Gullviksalternativet är således fortfarande mitt favoritboende vid Ö-viksmaror!

Min första danskväll på OSD detta år som lyder 2011 gick av stapeln denna afton. På scen stod de senaste veckornas faktiska och alla veckors själsliga "husband" i LEJons värld, bedårande Shake. Jag anlände vid 20:45 i sällskap med Isabell, vi var således i princip först på plats. Jag hade tidigare tittat in en sväng vid 17:30 då jag levererade ett styck basist, men nu var stämningen en annan. Tänk så olika en och samma lokal kan te sig i "odukat" respektive "dukat" skick. OSD är som jag ser det en fantastisk arena för dans, inte lika gemytlig och trivsam som Furuparken men med helt andra utrymmen på alla fronter, bra ventilation och ett utsökt fint dansgolv.

Det blev en riktigt trivsam dansafton med idel härliga danser, jag dansade samtliga och danslusten var verkligen på topp. Tyvärr stannade publiksiffran kring 250, vilket känns lite glest i den stora PB-hallen. Vi som var på plats hade dock en toppenkväll med bra dansfolk och gott om svängrum. Härligt att åter få dansa en hel kväll på hemma plan!!

Inför paus noterade jag att stora uppryckningar nu (får jag säga äntligen?) skett i fiket. För det första så stod läsken nu framställd för självplock, vilket snabbar upp hanteringen påtagligt. För det andra så skådades gudadrycken Trocadero i utbudet, något som jag ju personligen värderar högt men det är ju också Norrlands läsk nummer ett och får helt enkelt inte saknas i sortimentet. För det tredje så fanns det nu också översiktliga prisskyltar likväl som prismärkning på de konditoriella styckevarorna, mycket bra och jag kan inte annat än lyfta på hatten. Dubbelköerna betades av i ganska rask takt och var tillintetgjorda kring 23:10, bra jobbat även om det ju just denna kväll var lite färre gäster än vanligt som betjänades. Jag inmundigade en rejäl laddning fika uppe på läktaren i sällskap med Isabell, Helene, Marie-Therese, Charlotte, Sandra, Jessica, mfl. Trivsamt, gott och pausen passerade snabbt.

Kvällen flög snabbt iväg och plötsligt var vi framme vid slutet. En fullständigt perfekt genomförd kväll fick däremot en lite udda och i min smak lätt trubbig avrundning. För det första så föll det sig så att det blev två lugna danser på slutet, vilket ju inte är något som undertecknad egentligen sörjer men det blev konstigt. Jag upplevde att något liknande inträffade i Härnösand för två veckor sedan då sista dansen inleddes väl så tidigt och slutfördes med väl så stor marginal före danskvällens egentliga sluttid. En liten justering verkar vara på sin plats, jag skulle personligen inte ha något emot att inleda andra halvlek i lugnt tempo, inte superlugnt kanske men iaf lugnt. Förutom detta med ordning och tidpassning så har jag lite betänkligheter kring just de fyra sista lugna låtarna. Halo är ok, men ingen jättespännande låt. Övriga tre är dock låtar som jag samtliga finner lite karaktärslösa, de smeker inte min danssjäl och jag kan inte ens säga vilka de är. Detta är ovanligt i Shakes repertoar, smaken är som baken (lite lätt rundad) men såhär känner iaf jag. För mig gör det stor skillnad vilken känsla de sista låtarna förmedlar in i dansen, så detta spelar roll. På söndag ska jag analysera dessa låtar lite mer, kanske finner jag låtarnas själ, vi får se. Slutligen, tack för ett sprudlande extranummer, men nu känns Maniac faktiskt uttjatad, det är dags för något nytt!!

Det är bara två veckor sedan sist vi sågs men det känns likväl som en evighet, jag var riktigt taggad inför kvällens dans till Zlips på OSD. Jag anlände i lagom god tid vid 20:45 och stod således redo till första dans. Det blev lite folkigare än föregående vecka med gissningsvis cirka 300 personer, dock härligt gott om dansutrymme, bra folk och ett mycket glatt och njutbart dansgolv. Tjejöverskottet var tyvärr stort och man fick som kille ligga i, verkligen. Jag dansade kvällens samtliga danser förutom två, där extranumret var en av de två som jag avstod.

Inför den här kvällen hade jag föresatt mig att i möjligaste mån undvika alla inslag av dubbeldanser. För tyvärr har det otyget smugit sig på utan att jag riktigt varit medveten om det, dvs på ett sådant sätt att vissa tycks ha en förväntan om att dansa dubbla danser. Normen är EN dans, svårare än så är det inte!! Att det finns dem som jag ibland dansar två, tre, fem eller kanske rent av femton danser med, alltid helt och fullt baserat på ömsesidig önskan om detta, det påverkar inte på något sätt det faktum att normen är att dansa en dans, dvs två låtar. Den som på något sätt tar illa upp när jag tackar för mig efter en dans har trillat jävligt fel i sina tankebanor. Jag kan mycket väl vara upp över öronen nöjd med dansen och sväva bort på små moln, men en dans är en dans och den skall inte förringas och en dans är varken lite eller mycket, det är det normala. Jag var således den här kvällen mer bestämd än vanligt med att i normalfallet tacka för mig efter exakt en dans, det fungerade inte 100%-igt men skapligt. Resultatet blev hur som helst positivt såtillvida att jag faktiskt hade framgång med att lyckas bjuda upp några tidigare oprövade kort, likväl som att jag fick den äran att dansa med några gamla kära bekanta som sällan är på dans eller som vanligtvis inte är särskilt synliga eller rappa att bjuda upp.

Zlips var förstås som alltid bedårande bra, men de kändes lite trötta. Melissa har varit sjuk och det satte sina spår, hon kämpade dock tappert och ingen skugga skall falla över henne. Men givetvis kan aldrig helheten bli riktigt 100%-ig om inte alla delar är på topp. Ändock så levererade de, mer än många andra band någonsin förmått göra.

I paus avnjöts ett stort spektra av fika uppe på läktaren, köpta varor blandat med hembakat, detta i sällskap med Isabell, Sandra, Helene, Daniel, med flera. Den här kvällen var trycket i fiket lite högre än föregående fredag, något som de tydligen inte klarade av att hantera särskilt bra trots att de faktiskt var två. Men med endast en kassamaskin så hjälper det förstås föga att vara två när flaskhalsen uppenbarligen är just kassamaskinen. Dessutom skall noteras att det nu saknades priser på vissa varor. Utvecklingen i fiket har ju på sistone varit positiv så jag hoppas att detta positiva inte bara blir en parentes i historien.

Den här helgen var det dubbelt upp Jannez som stod på agendan, efter fredagens härsmälta på OSD så var det på lördagen åter dags att bege sig till Sundsvall och Folkets Park dit våra jämtländska hjältar begett sig. Jag körde och med i bilen var Isabell och Eva. Vi lämnade Brunflo vid 18:35 och efter en typisk LEJon-körning i raskt men icke stressat tempo så anlände vi till Folkets Park prick två timmar senare. Det kan tyckas tidigt att vara på plats 25 minuter i förväg men kör man så pass långt vill jag gärna ha den marginalen för ibland dyker det upp störningar längs vägen, dessutom är det rätt skönt att vara "först" på plats så att man kan välja sig en bra parkering och det är trevligt att hinna utväxla några ord med bekanta, band och arrangör innan det hela drar igång.

Efter att ha bevistat ett antal kvällar på Parken i Sundsvall då främst band som Shake och Blender spelat så kändes det uppiggande med lite variation i form av Jannez. Visst saknades en del av den vanliga publiken, vissa kanske hade åkt till Hudiksvall för att dansa till vilddjuren i Expanders, men istället hade många andra hittat ut och det var en förvisso stökigare men ändock trivsam blandning av folk, positivt måste jag säga. Just Jannez känns som ett bra kort för att skapa dynamik i utbudet just här, de har en lite "enklare" repertoar och spelar helt live, dessutom kryddar de med gammeldans på ett sätt som inga andra tycks förmå göra. Nu märktes det förstås att vi inte var hemma i Jämtland för det var ingen direkt trängsel på dansgolvet den där sista stunden före paus, men ändock var det många som dansade och likaså var det väldigt många som nyfiket stod vid sidan av och lystmätet tittade på.

Jag dansade kvällens samtliga danser och kvällen kom att indelas i två akter med väldigt olika karaktär. Första halvan av kvällen bjöd på ett spännande och varierat utbud av danssällskap, nästan bara "enkla" danser, vitaliserande och jag hann med många olika karaktärer och upplevelser under dessa två timmar. Om kvällens första halva därmed kan liknas lite med en nummerrevy med snabba poänger och växlingar så blev andra akten dess raka motsats i form av en välskriven och djupare kvalitetföreställning med fokus och där de förvisso också ofta förekommande glada skratten förstärktes med en konstant varm underton, det där harmoniska lugnet som kräver både sina danser och sitt danssällskap. Tack Elin för en förträfflig sista danstimme, den föreställningen får mer än toppbetyg på alla betygskalor!

I paus köpte vi fika i det som vanligt långsamma fiket. Nästa gång ska jag testa att handla fika ute i foajéfiket, måhända går det snabbare där. Hemresan gick problemfritt och även om jag kände viss trötthet så blev den inte direkt värre utan jag höll mig i god vaken form hela resan. Såväl Eva som Isabell sov gott under långa stunder, men som vanligt gjorde detta mig inget, jag trivs bra med att bara lyssna på musik och stilla rulla hemåt i natten.

Den annalkande helgen erbjöd en dansmässig lucka på hemmaplan, vilket föranlett en del funderingar kring möjliga dansäventyr. Min ursprungliga plan var att på fredagen gästa Ersboda där Zlips skulle spela, men när Peters nära förestående sorti från Shake blev annonserad så började en alternativ plan ta form, planen om en fyradagarsturné med Shake i fokus. På tisdagskvällen så föll alla bitar på plats och knappa dygnet senare rullade jag och SEM600 från Optand med första anhalt Aveny i Sundsvall, därefter väntade i tur och ordning Säter (torsdag), Uppsala (fredag) och slutligen åter Sundsvall (lördag). Onsdag till fredag vankades det bästa Shake medan lördagen för många skulle kunna ses som en felaktighet i LEJons planering då bandet den kvällen lystrar till namnet Wahlströms.

Jag anlände till Sundsvall några timmar före dansens början, lagom för att först hinna göra ett besök hos Elin som hade vänligheten att reducera omfånget på LEJons inte helt jämnt fördelade hårbeklädnad, "LEJon-manen". Min första turnénatt skulle tillbringas på mitt vanliga krypin i Sundsvall, Emelies eminenta danspensionat, och innan dansen mötte jag där upp Emelie och Sven Jonsson. Två Jonsson skulle således dela inkvarteringslokal denna kväll, hur mycket dansgalenskap kan egentligen rymmas på så liten yta?

Vi infann oss på Aveny några minuter före klockan 21 och vi var långt ifrån ensamma, redan i första dans blev det folkigt på golvet. Nu har jag ju själv väldigt liten erfarenhet av Aveny med endast två tidigare besök, båda halvfloppar, men såväl baserat på min egen erfarenhet som på andra mer erfarna vänners utsagor så måste nog ändock denna kväll klassas som ovanligt lyckad och välbesökt. Jag dansade kvällens samtliga danser, bortsett från den snabba näst sista som jag valde att stå över. Shake var givetvis som alltid kanonbra, men inget band kommer till sin fulla rätt om publik och lokal lämnar alltför mycket kvar att önska, och precis så är det på Aveny. Dansgolvets utformning är måhända ingen katastrof, men inte heller är det särskilt lyckat. Det är litet, har flera besvärliga passager och inte minst stör det mig att en del av dansgolvet rätta beklädnad beskurits framför scenen så att man måste vika av och inte kan följa lokalens naturliga linje. Bortsett från formen så är golvets skick under all kritik, rent bedrövligt. Kort och gott, det suger, på alla tänkbara sätt. Publiken är i många avseenden dansmässigt högkvalitativ, men ändå blir det galet stökigt med såväl svårforcerade betongsuggor som rena tromber. Jag hade svårt att finna dansro, svårt att finna den rätta känslan, men några riktigt härliga danser fick jag mig till livs och de gjorde min kväll till en lyckad sådan, planterade den varma och välgörande danskänslan i kroppen.

Tredje kvällen på min "Peters sista tre spelningar i Shake"-turné stod så för dörren och platsen var en för mig tidigare oprövad arena, Fyrispark i Uppsala. Dagen hade tillbringats hos Anna och Johan i Skuttunge där en utsökt god middag funnit sin väg ner i magen i lagom tid innan det var dags för mig att bege mig till dansen. Väl på plats tänkte jag att "här lär jag inte känna många", varpå de första jag ser i bilen intill är bekanta ansikten. Dansvärlden är onekligen liten, eller så är det jag som dansar för mycket.

Fyrispark visade sig ha en fantastiskt fin dansbana, inte i alla avseenden den fräschaste lokalen men vad spelar det för roll när dansgolvet är utsökt bra, stort, och fritt från hinder. Fiket längs ena långsidan bjöd gott om sittplatser med utsikt över dansgolvet och likaså fanns det ett motsvarande utrymme med bord och stolar på andra långsidan. I fiket såldes för övrigt fika till fantastiskt attraktiva priser och i paus lyxade jag till det med en Trocadero i glasflaska (10 spänn), ett Wienerbröd (10 spänn), och en köttbullemacka (20 spänn), rekordlågt FPI. Några prislappar fanns dock inte, det spelade förstås mindre roll då priserna var så låga, men just därför borde man ju absolut stoltsera med sina låga priser, tycker jag. Dubbla kassor och dubbla köer borde borga för snabb servering, men den ena kassan stod ofta utan besökare då man inte tycktes förmå gästerna att se att det faktiskt fanns två kassor.

Dansmässigt blev detta en bra kväll, tack vare fint golv, skapligt med utrymme och bra danssällskap. I vanlig ordning så hann jag inte bjuda upp särskilt mycket, men fick kanske just därför chans till dans med såväl kända som okända. Äntligen bröt jag och Dansanka vår 20 månader långa istid, varför det dröjt så länge är ett mysterium men nu hoppas jag verkligen att det inte skall behöva dröja lika länge till nästa gång. Jag kände mig välsignad med bra danssällskap kvällen igenom, men ändå upplevde jag att det var något som saknades, jag kunde inte riktigt finna den rätta harmonin. Samma faktorer som i Säter tror jag var mer avgörande än jag någonsin tidigare anat, dvs den "fria jakten" samt det idiotiska dubbeldansotyget. Men sen är det något med mig själv också, jag är lite rädd att jag efter så mycket bra dans blivit tillvänjd vid en så hög klass att det uppstått krav igen, något som absolut inte hör hemma på dansgolvet.

Shake var givetvis i högform denna sista kväll med Peter på bas, och den entusiastiska publiken bidrog givetvis starkt till att skapa en mycket hög stämning.

Efter dansen återvände jag till Skuttunge för ännu en natt i samma sköna säng som natten innan, utsökt härbärge må jag säga!

Highlights genomgår just nu en omvälvande förvandling. Andreas har slutat, liksom Erik, Johan Elander är ny på gitarr och sång och nye sångaren Michael Mårtensson tillträder först i april så under mars vikarierar Gamblers sångare Anders Wigelius. Det var ett glatt gäng musiker som äntrade scenen denna afton, det märktes givetvis av att sättningen var ny och delvis tillfällig, men det handlade då om detaljer i sång och flöde men stämningen i bandet var det sannerligen inget fel på, de utstrålade harmoni och gemensam spelglädje. Kapellmästare Tommy är uppenbart mycket nöjd med den väg bandet nu går, med rätta för framför sig på scenen hade han den här kvällen tre spelglada musikanter med stor skicklighet och improvisationslust i såväl musik som busigt mellansnack. Johan och Anders turades om med solosången, likväl som med gitarristskapet, ibland kändes det lite skakigt i sången men detta är ju under rådande omständigheter fullt förståeligt. Christian har nu tagit ett steg fram, rent fysiskt på scenen såväl som i andra avseenden. En redan tidigare annorlunda och spännande repertoar är på väg att bli ännu bättre och de är idel öra att få ta del av danspublikens åsikter. Jag säger bara, detta kan bli hur bra som helst!!

Tyvärr blev det en publikmässigt sparsmakad kväll, men ändå en bra kväll och vi som var på plats hade det trevligt. Det är dock bekymmersamt att uppslutningen är så pass dålig, den här årstiden tycks vara en omöjlig period för danser här i Östersund och antalet danstillfällen riskerar att minska inför 2012.

För övrigt anser jag att STIM bör förgöras, likt andra maffiaorganisationer!

Fredagen bjöd nn lång danskväll, men det blir en kort dagbok. Trots en fantastiskt rolig och lyckad kväll på alla sätt så är jag bara bekvämt nöjd och inte sprängfylld av reflektioner som behöver sättas på pränt. Men lite faktiska data och lite smått filosoferande ska givetvis klämmas ur LEJon även idag.

Först och kanske rent av främst, ett starkare startfält av band kan man knappast föreställa sig och måhända var det sista gången dessa tre stod sida vid sida, åtminstone på jämtländsk mark, ty Zlips som vi idag känner det kommer ju att tacka för sig under detta år. Alla tre banden gjorde mycket väl ifrån sig, som alltid, men det tar mig ändå emot en aning att dela ut toppbetyg för endast 2 timmars spelning per band. I detta fall gör jag dock ett undantag, för jag kan inte heller motivera varför jag skulle beröva något av banden deras fempoängare, vi snackar ju här om de bästa band man kan få! I Jannez gjorde för övrigt Andreas entré på jämtländsk mark som ny basis i bandet och han välkomnades varmt av publiken. Lite anonym kändes han förstås, men han kommer att finna sin plats och jag är övertygad om att detta kommer att bli superbra.

Det blev en lagom folkig afton på OSD med knappa 1000 personer inlösta, lite buffligt periodvis men ändå fullt dansbart och inte minst då på det lilla golvet där det ju skulle rymmas många fler. Något som jag åter inser är hur stort OSD är, en perfekt arena för dessa arrangemang där man skulle kunna ta in än mycket mer folk utan att det skulle behöva bli kaotiskt.

Personligen hade jag en jättekul kväll, jag stod över några danser samt tog en halvtimmes fikapaus men det blev väldigt mycket dans och väldigt bra dans hela tiden. Några riktiga höjdardanser fick jag också uppleva, sådär när allt stämmer, det är märkligt hur det plötsligt bara kan hända att man hamnar i fulländat tillstånd då allt samverkar till en magisk upplevelse. För mig så hände detta under tidigare delen av kvällen, efter en timme sisådär, när golvet var härligt glatt, när det fanns plats att verkligen dansa, när man hunnit komma igång, och när energinivåerna och stabiliteten ännu var på topp, ja när allt var på topp. Jag vill framförallt tacka Isabell och Sandra för magnifika toppstunder, ibland blir det bara hur bra som helst. Sen kan det kännas lite frustrerande när man senare samma kväll inte kan upprepa upplevelsen för att förutsättningarna inte längre är desamma, men så är ju tillvaron, klimax är per definition inte ett konstant tillstånd.

Vid 23-tiden tog jag paus och gjorde sällskap med Isabell, Helene, Daniel och Sandra för gemensamt fika upp på "balkongen" vid Vinterträdgården, mycket gott och trevligt.

Om två gånger är tradition så måste väl tre vara att betrakta som en vana? I så fall räknas nu den årliga dansgalan i Dunderhallen i Strömsund just till den senare kategorin. Jag hade varit i Boberg i några dagar och åkte därifrån, i Hammerdal mötte jag upp Helene Å., Isabell, Sandra och Jessica W. som kom direkt från Östersund och tillsammans rullade vi de sista milen till Strömsund i SEM600. Vi anlände strax före slaget 19:00 och efter att i ganska ensamt majestät ha passerat entrén så tillhörde vi de första att ta golvet i besittning, detta i gott sällskap av Örjan "Norrlandsfoxen" Johansson. Larse kommenterade att oss två kan man minsann lite på, alltid först på plats.

Entrépriset var detsamma som tidigare år, 250:- i dörren och 220:- vid förköp via Ticnet eller CityShop i Östersund. Möjligen kunde biljetter förköpas billigare i Strömsund, om detta skall jag inte säga något säkert.

Banduppställningen denna afton kändes klart svagare än tidigare år och mina förväntningar kom att bekräftas, med några undantag. Shake var först ut, sedan tog Martinez över, och slutligen äntrade Arvingarna scenen. Kvällen inleddes med halvtimmespass, följt av 45-minuterspass, och sista halvtimmen delade samtliga på scenen. Shake var givetvis kvällens fasta punkt, de vet vad det innebär att leverera fräsch dansmusik till en publik, oavsett förutsättningar. Arvingarna var på något sätt deras raka motsats i det avseendet att de inte alls verkar veta vad de håller på med längre, de har en märklig groggblandning till repertoar som känns väldigt förlegad och mer än någonsin tidigare tycks de ha tappat förmågan till publikkontakt. Utan Casper (som var upptagen med "Körslaget" i TV4) så blev bristerna än större, både i form av att frontfiguren saknades och att såväl sången som det musikaliska tappade mark. Jag har alltid tyckt att Arvingarna varit jävligt tråkiga men samtidigt har de alltid levererat rent musikaliskt, något jag inte alls tyckte att de gjorde denna kväll. Martinez var givetvis i mina ögon det band som levererade den tråkigaste musiken, det är ju deras varumärke och inte min tekopp. Samtidigt så gör de den grejen mycket bra och de hade långt bättre utstrålning och publikkontakt än Arvingarna. Kvällens överraskning var således att jag faktiskt föredrog att dansa till Martinez framför Arvingarna, det måste ses som en skräll. Den sista spiken i kistan som punkterade min tilltro till Arvingarna var att de avstod den sista sista-dansen-låt som man kunde förväntat sig av dem, ty när de andra banden bjudit varsin sista låt så var Arvingarna redan bortflugna från scenen. Kanske ingen förlust, men likväl känns de hopplöst slut i den här svängen, det är måhända dags att lämna över till nästa generation.

Publikmässigt så kändes det som att årets dansgala tappat ytterligare lite mot tidigare år, vilket kanske inte kom som någon överraskning med det svagare orkesterutbudet. Folk kom galet sent och det blev aldrig ens i närheten av någon trängsel på dansgolvet. Efter 22-tiden så började det dock bli ordentligt trångt i pubdelen, men det var mindre överspill av folk därifrån ut på dansgolvet detta år och jag störde mig inte särskilt mycket på denna pubdansgalornas största baksida. Annars så är det väl den punkt på åtgärdslistan från tidigare år som jag ännu väntar åtgärder för, att all trafik till och från puben nu måste ske rakt över dansgolvet. Jag säger som jag sagt förut, det måste finnas sätt att i större grad styra detta flöde utanför dansgolvet. Dansgolvet var som vanligt stort och förorsakade inge större besvär från skarvar, däremot var glider under all kritik. Mycket mer valla skulle behövas från första stund och sedan krävs kompletteringar under kvällens lopp. Mer glidmedel efterfrågas helt enkelt!

I fiket fann man detta år Trocadero, stor eloge för det. Fikat var såväl gott som mycket prisvärt och det väl ljudisolerade fiket bjuder en angenäm plats för att vila öronen en liten stund. Jag dansade förvisso största delen av kvällen, men en trötthet i såväl kropp som själ gjorde att jag inte orkade riktigt hela vägen in i mål. Vi fikade vid tre tillfällen och det behövdes, både för energipåfyllningens och för vilans skull. Utöver bilsällskapet så gjorde även Daniel I. oss sällskap för fika.

Inför hemresan så kontrollerade jag tillgången på hamburgare och i år så verkade den vara god även efter dansens slut. Medpassagerarna hade dock ingen aptit på hamburgare så därför avstod även jag. Färden styrdes hem till Optand och det var ett väldigt trött LEJon som slutligen landade i sängen vid femtiden på söndagsmorgonen.

Vårens kanske mest otippade dansnedslag kan nog sägas vara denna kväll i Umeå, min första danskväll på Folkets Hus Äpplet. Jag har dansat i Umeå på såväl Ersboda FH som i Baggböle, men Äpplet har aldrig rekommenderats som något ställe värt ett långväga besök. Detta var ursprungligen en helg utan dans inplanerat, men så dök en inbjudan till födelsedagsfest upp och plötsligt så var planerna på en dansfri helg som bortblåsta.

Vid 13:15 på fredagen lämnade jag och Maria J. Östersund och begynte färden mot Ö-vik där vi 16:30, helt enligt plan, mötte upp Jessica S. för fortsatt färd till Umeå. Festen för födelsedagsbarnen Christina H. (30 år) och Evelina J. (25 år) gick av stapeln i Folkets Hus TC's festvåning, en trevlig tillställning med många bekanta ansikten även om jag personligen inte kände så många sedan tidigare. Kvällen fortsatte sedan några trappor ner där Zlips spelade i dansrestaurang Äpplet. Det märktes att det var en krogblandad publik och att många fått sig en del innanför västen, men det fanns många bra dansare på plats och det blev en härlig stämning med mycket folk.

För mig blev detta min 888:e danskväll, den 110:e tillsammans med Zlips, en riktigt kul kväll. Jag dansade förvisso inte alla kvällens danser, saknade lite av den där sista nödvändiga energin, men jag fick många härliga danser och det gavs även möjlighet till att testa några nya oprövade kort. Tyvärr tillämpades anarkistisk dans (även känt som "demokratiskt") så det var svårt att själv styra över "nyförvärven". Zlips var i högform och levererade utsökt kvällen igenom. Krogdansupplägget med dubbla pauser är inget jag applåderar, men hög värme gjorde det faktiskt helt ok.

Efter kvällens slut begav vi oss till Christina och Peter där vi skulle övernatta. Ett smarrigt kvällsfika bjöds och sedan var det enormt skönt att låta huvudet landa på kudden. På lördagen unnade vi oss en ordentlig sovmorgon och efter att ha intagit en dignande frukost rullade vi så åter mot Östersund.

Skärtorsdag och Jannez på Furuparken, en nu väl etablerad tradition. Efter noga överväganden hade vi detta år valt att inte köra blandad dans (2 modern + 1 gammal) denna afton då vi vill utveckla den här kvällen till en bred publikkväll. Detta visade sig också vara ett uppskattat och lyckat drag och det blev en riktig folkfest med en bred publik i alla åldrar. De som inte satt sin fot på Furuparken på många år var där, likväl som många nykomlingar och sällandansare, sida vid sida med den frekventa danspubliken.

Jannez bjöd på en kanonspelning, stämningen var på topp på scenen såväl som på dansgolvet och harmonin var total. Andreas börjar nu finna sin plats i Jannez och det här kommer att bli riktigt bra, men givetvis tar det sin tid innan han helt och fullt integrerats och blivit delaktig i att krydda bandet med sin karaktär.

I paus hade vi verkligen full fart på fikaförsäljningen, Isabell hjälpte mig i "barfiket" och vi fick springa i skytteltrafik för att hämta mer då mackor och annat sinade snabbt trots att vi tyckte oss ha "bullat upp" ordentligt. Med en förstående publik och glatt humör är det dock ett sant nöje att uppleva sådana stressiga stunder och vi betade av fikaköerna till 23:15, det måste jag säga att jag är väldigt nöjd med.

Kvällen gick rasande fort och plötsligt var allt till ända. Jag dansade rätt mycket, gissningsvis 2/3 av tiden, och hade personligen en kanonkväll på alla plan. Efter danskvällens slut fortsatte allt att rulla på snabbt och lätt och redan vid 03:00 kunde jag bege mig av hemåt, rekordtidigt må jag säga.

Tack till alla som kom och gjorde finalkvällen till en sådan folkfest, detta var en värdig avslutning som skapar lust till att åter ta nya tag i september. Men först väntar en ljuuuuvlig danssommar!!

Dagen för en sedan länge emotsedd danskväll var så äntligen kommen och efter att redan dagen innan ha upprättat basläger i Sundsvall så bestod lördagen kort och gott av lugn uppladdning inför den afton som väntade, detta i gott sällskap av Amanda. Vi hade bokat middag på Parken i Gävle och resan från Sundsvall begynte därför redan vid 16:00. Förutom undertecknad och Amanda så bestod ressällskapet av Thomas A. och Christel J. som i tur och ordning plockades upp vid Shell respektive vid Clas Ohlson i Sundsvall. Färden gick fint enligt plan och vi anlände till Gävleparken i lagom god tid vid 18:15. Då det var finare kläder som gällde så skulle vi alla byta om och fixa till oss på plats, vilket vi fick lagom mycket tid för fram till middagen som serverades på slaget 19:00.

Middagen blev en trevlig tillställning med god mat, gott vin (tack Thomas för gott vin och engagerat påfyllande av glasen utifrån behov och tillåten ranson), samt formidabelt trevligt sällskap. Att jag fick Thomas som bordsdam var inledningsvis en gnutta traumatiskt men med god ögonfröjd på andra sidan bordet så kunde chocken snart besegras. Buffén kändes igen från Oktobermaran och var helt ok även denna gång, men sällskapet var det som gjorde middagsupplevelsen. Lagom till klockan 21 så hade maten hunnit landa och vi var redo för dans. Dansgolvet fylldes av danssuktande vackra människor, bandet intog scenen och så tog den första foxkvällen äntligen sin början.

Stämningen på Parken i Gävle var verkligen magnifik denna afton, en unik upplevelse. 850 personer hade samlats för att dansa till storslagen såväl som utmanande musik, levererat av ett tiomannaband med bedårande Melissa Williams som centralgestalt. Att se dessa dansentusiastiska människor uppklädda på detta vis var lite surrealistiskt, men häftigt, och det passade verkligen väl med den musik som levererades. Bandet som här gjorde sin första offentliga spelning levererade onekligen från första stund, musikernas rutin gick inte att ta miste på och det lät kort och gott förbannat bra. Repertoaren var annorlunda, för vissa säkert mer eller än mer svårdansad, men storslagen och ytterst spännande och utmanande, superkul för ett danslejon. Något betyg dristar jag mig inte till att sätta på detta, inte enligt mina normala referensramar, det är alltför annorlunda för att tillåta sig att jämföras. Jag nöjer mig således med att konstatera att det var fantastiskt bra, där, då, med denna publik som var där för att ta del av just den här unika upplevelsen.

Peronligen så dansade jag nästintill samtliga danser denna kväll, endast en dans stod jag över för att få lite luft, tillföra väska, och för att ånga av. För varmt var det, enormt varm, och enormt svettigt. Det tillhör ju inte vanligheterna att jag dansar i långärmad skjorta och slips, särskilt inte i fyra timmars dans med denna intensitet. Slipsen stänger igen en viktig ventilationskanal och såväl värme som fukt hålls inne, men tydligen var valet av skjorta och slips lyckat så då får man väl lida litegrann, tack till Isabell för ekiperingsråden.

Precis i slutet av en dans som jag avslutade just nedanför stora trappan så kom Leif raskt fram till mig och gav mig en mycket speciell gåva, en Trocadero av ytterst unikt snitt, se bifogad bild. Förutom värdet av den värdefulla gåvan som sådan så smakade den utsökt, vilket jättekul inslag, du är bara bäst Leif!

Efter danskvällens slut så blev det många kramkalas innan jag till slut tog mig ut och mötte upp de övriga, varpå vi åter fann oss tillrätta i SEM600 för den två timmar långa hemresan. Jag körde hela vägen och det gick riktigt bra, baksätet sov sött men Amanda var vaken och höll mig gott sällskap.

Mycket funderingar föregick denna helg, ursprungligen hade jag planerat att åka till Rotan-maran i Skelleftehamn men när det började närma sig kände jag mig inte upplagd varken för de dryga resorna eller för det överintensiva dansklimat som en dansmara innebär. Istället kom därför helgen att bjuda på en kortare tripp med Härnösand som mål.

Redan på fredagskvällen rullade jag mot kusten och första anhalt var Sundsvall där Altira anordnade en foxkväll till Spotify-musik. Detta blev en trivsam afton med en massa mysdans med goa damer men LEJon drog även några lärdomar kring att dansa till en spellista allmängodsmusik, ty även om den spellista som bjöds denna afton innefattade nästan idel härliga låtar så kunde konstateras att detta inte räcker för att det skall bli riktigt bra. För det första så måste det vara hygglig variation i tempon och karaktär även om det är en "foxkväll", den här kvällen var det vääldigt släpigt överlag. För det andra, och delvis kopplat till det första, så bör låtarna grupperas två-och-två till normala danser, gärna med lite mer mellanrum mellan varje dans så att det blir tydliga avgränsningar och inte en evig låt-på-låt-på-låt-följd. För det tredje så tycker jag att låtar som tonas ut på slutet borde bannlysas i dessa sammanhang, en danslåt skall ha ett riktigt slut och därmed basta. En allmän reflektion är att bara för att något dansband spelar en låt och gör den på ett sådant sätt att det blir en riktigt bra danslåt så betyder inte det att originalet passar bra att dansa till.

Efter den härliga kvällen på Altira gjorde jag så sällskap med Carola N. och Maria W. till Härnösand där en skön gästsäng väntade hemma hos Carola, ja sängen fick förvisso vänta tills vi hade intagit ett smarrigt nattfika med allehanda godsaker. Lördagen kom sedan att ägnas åt lite blandade förberedelser på Parken, samt shopping- och fikainsatser på stan i Härnösand.

Lördagen skulle i vanlig ordning på Valborgsmässoafton bjuda på Jannez, en trygg Härnösandstradition. Middag avnjöt vi på Parken som bjöd en utsökt god buffé till det förnämligt låga priset av 50 kronor för dansgäster. Jag vill tacka Maria för det trevliga middagssällskapet, en perfekt inledning på danskvällen. Det blev sedan en kul dansafton med lagom mycket folk, dock inte med närvaro av så överdrivet många av mina dansbekanta. Jannez levererade förstås som alltid bra och inte minst så fick jag njuta härliga gammeldanser med gott om utrymme, tack till Jessica Hagelin för det goda danssällskapet.

Parken i Härnösand är verkligen en helt fantastisk anläggning på alla sätt och vis, stort och funktionellt men ändå trivsamt. Dansgolvet är underbart med gott glid och fritt från hinder eller märkliga former. Ja här finns potential som jag gärna ser låter sig utvecklas framöver, hit kommer jag tveklöst och dansar lite då och då.

På söndagen rullade jag så hemåt vid 12:30-tiden, middags- och kvällsaktiviteter var inbokade så jag hade inte så mycket tid att spela med. Det var dock ett nöjt LEJon som körde hemåt efter två härliga kvällar och en skönt slö dag på gott avstånd från hemmamiljöns alla stressande krav. Tack Carola, bästa tänkbara dansvärdinnan, på alla sätt och vis!

Även om Sandviken hade premiär redan föregående fredag så var det denna kväll och helg som verkligen kändes som den verkliga sommarpremiären. Veckan hade bjudit varma sommardagar men när helgen nalkades så var det inte bara sommardanserna utan även sommarregnet som kände för att göra premiär. Det var således en i småkall och regnigt ruggig afton som vi begav oss till Sandviken. Jag anlände vid 20:40 i sällskap med Isabell, eftersom jag skulle hämta affischer hos Göthe och lägga ut lite dansprogram så ville jag vara på plats i tid och minuterna sprang så snabbt att de första 20 sekunderna av första dansen faktiskt missades.

Någon enorm publiktillströmning blev det inte denna ruggiga afton, men cirka 350 personer får ändå sägas vara klart godkänt med tanke på de helt klart svaga premiärförutsättningarna. Som alltid på Jannez, inte minst på Sandviken, så blev det ganska stökigt med en hel del ostyriga lokomotiv på dansgolvet. Jag dansade hela kvällen bortsett från en dans och det kändes som om jag bara hann med några få av alla de bekanta som var på plats, några nyförvärv hann jag inte heller med fast att jag därtill hade tydliga ambitioner.

Jannez ger jag full betygspott denna afton, men det är på gränsen. Jämfört med föregående vecka så konstaterar jag en sak bestämt, Jannez hör hemma på arenor som Sandviken, det är på sådana ställen som de kommer till sin rätt. Vad är det då som jag inte är helt nöjd med just nu? Jo, för det första så är det nu många låtar som varit med väldigt länge, alltför länge. Men det som bekymrar mig mest är ändå inte den biten av repertoaren utan det är de låtar som tillkommit på senare tid som i mina danskännande öron inte alls stimulerar min kropp till dans. Exempelvis kan nämnas de två låtar som föregick gammeldansen före paus, transportsträckelåtar som jag inte alls förstår poängen med. Det finns några fler av samma karaktär och detta bekymrar mig, jag saknar de repertoarmässigt positiva överraskningarna. Jannez är ju i övrigt annars alltid en sådan energikälla, bara de undviker att hänfalla åt tråkrepertoar.

I paus vankades det fika generöst bjudet av Helene och Eva, detta kompletteras med drycker från "garderobsserveringen", tyvär fick en "Smakis" agera substitut i brist på Trocadero, illa-illa, i morgon gör dansbacken sommarpremiär i SEM600!

ÖBRK's kurs- och terminsavslutning bjöd i vanlig ordning på dans till orkester, denna gång med Imitation på scenen. Jag hade inte tidigare hört Imitation spela till dans så det var med stor nyfikenhet som jag såg fram emot denna kväll.

Jag anlände strax efter 18:30 och missade möjligen en dans, men ändock var jag bland de första ut på golvet, trots att där var rätt mycket folk på plats. Tänk att det skall krävas ett LEJon för att det ska bli fart på kvällen. Gissningsvis blev det närmare 150 personer som dök upp och mestadels var det rätt bra tryck på golvet. Mot slutet av kvällen så droppade dock folk av så det blev lite glest men inte alls tomt. Att folk åker hem i förtid är förvisso ofta fallet dessa tisdagskvällar.

Att få höra Imitation spela för dans var som sagt mitt främsta mål för kvällen och intrycket måste sägas vara lite kluvet. De är ju väldigt duktiga på att spela och kör mycket musik som jag gillar, därav att de i min smak lever upp till godkänt betyg, men ska de med framgång kunna göra "dansbandsgrejen" för en kräsen danspublik så krävs det en hel del ansträngningar med att få till ett fungerade upplägg. Valet av låtar är enormt viktigt, likväl som hur man kombinerar låtar, och hur man gör sina tolkningar. Den här kvällen upplevde jag att repertoaren hade alltför mycket högtempolåtar, att man inte var tydliga med dansernas avgränsningar, samt en ganska påtaglig skränighet. Sammanfattningsvis så gillar jag Imitation men det krävs rätt mycket mer om de ska kunna tänkas fungera på allmän dans, en sådan här kväll är publiken betydligt mycket mer toleranta.

Två pauser togs under kvällen, då ÖBRK bjöd på klassiskt fika med festis och bullar, aldrig fel. Det blev en trivsam kväll, ett bra sätt att avrunda terminen på.

Vilken kväll - det bästa av alla dansband på scenen på Jämtlands främsta nöjespark, svalt men vackert väder i försommarnatten och en härligt blandad glad publik - detta är Fröjdholmen 2.0!

Det är storslaget att få äran att författa denna dansdagbok, att livet bjudit mig dessa förutsättningar, så mångfasetterat knepigt men också spännande. Normalt brukar dagboksupplägget kännas givet men den här gånger är dimensionerna så många och allt går i varann, cirklar som sluts om varann, ingenting är givet. Men en sak är säker, detta var en kväll som på många sätt kommer att utgöra en milstolpe.

När jag två veckor tidigare medverkade som domare i ÖBRK's Jack&Jill-tävling tillsammans med Lars "Vegas" Gustafsson och i allehanda dansprat råkade nämna att min 900:ade danskväll nalkades så hade jag tidigare inte funderat så mycket på detta, det var ju inte direkt första gången som hundratalssiffran för antalet danskvällar skulle komma att slå över. Men när Lars då ville att jag skulle kolla upp exakt datum för detta jubileum och medverka i hans radioprogram veckan innan så fick plötsligt det hela mycket större dimensioner, och i efterhand så föll det på flera sätt riktigt väl ut. Jag kollade statistik och turnéplan och kunde konstatera att min 900:e danskväll skulle komma att infalla på Fröjdholmens premiärkväll den 21/5. Onsdagen 18/5 var jag så med i "Äntligen" i P4 Jämtland tillsammans med Lars och Ann-Louise och det blev en riktigt trevlig pratstund där vi diskuterade dans och jag tror att min dansentusiasm spred en positiv ton genom etern. För den som vill lyssna så återfinns länk till inslaget längst ner i denna dagbok.

Hur firar man då sin 900:e danskväll? Ja främst så innebar mitt firande just att få dansa, och det då på den plats där mitt dansliv en gång börjat en skön midsommarafton för 22 år sedan, på Fröjdholmen. Kvällen inleddes med grillning hos Helene Å. i Fåker där en handfull dansvänner samlats, varefter vi rullade mot "Holmen". Jag var på plats i god tid för att hinna surra lite med såväl arrangör som med band, och inte minst för att hinna "syna" dansgolvet.

När Shake slog an första tonen vid 21-tiden var det redan en hel del glada dansentusiaster på plats och sedan utvecklades kvällen precis så angenämt som den numera brukar göra på Fröjdholmen. Publiken strömmade till i jämn takt, varför de första timmarna bjöd utsökt dansförutsättningar med en allt tätare men ännu väldigt städad publik. Dansgolvet var inledningsvis lite ojämnt glatt innan vallan fördelat sig väl, därefter härligt glatt helt i min smak, för att sedermera tröga ner sig litegrann och bli sådär lagom så att även de som borde tjacka gummisula blev nöjda. Klimatet inne på golvet var riktigt behagligt, detta tack vare den svala utomhustemperaturen och att alla fönster nu kunde öppnas. Tyvärr fanns inget vatten att tillgå vid dansbanan denna afton, något som verkligen inte varit arrangörernas avsikt utan en beklaglig följd av att man glömt köpa in plastmuggar. Till kommande danskvällar har vatten utlovats.

I paus sprang jag raskt och inhandlade macka och Trocadero i fiket, varefter jag återvände till dansbanan där tårta utlovats. Helene hade bakat en "LEJON 900 DANSER"-tårta som avnjöts i glada vänners lag, vilken fest! Vid min 899:e danskväll, på Sandviken på fredagen, så hade Veronica S. gett mig en liten utmaning, nämligen att identifiera mina tre bästa danskvällar, en inte helt enkel utmaning skall tilläggas. Jag hade dock grunnat en hel del på detta under dagen och nu skulle resultatet avrapporteras. Det är ju egentligen en omöjlighet att säga vilka kvällar som varit de bästa, så många kvällar har ju bjudit en sådan glädje och det som varit stort för 15 år sedan ligger ju inte lika färskt i minnet som det närtida. Tre kvällar hade jag dock valt ut, tre verkliga milstolpar.

• #3: Tisdag 19:e juni 1990 - Sommarparadiset Sandviken - Svänzons

Detta var mitt första besök på Sandviken, i sällskap av storebror Sven-Olof och svägerskan Isa. Det var en klassisk tisdag på Sandviken med mycket folk, en ung publik och modern dansmusik, måhända den kväll som fick mig att fastna i dansträsket, att falla för dansdrogen. Svänzons har sedan denna kväll haft en särskild plats i mitt danshjärta, även om de generade en oskyldig ung gosse med vissa låtval, som när Örjan vandrandes runt bland dansparen sjöng Lilla hjärtat.

• #2: Lördag 25:e juli 1998 - Ånäsparken i Kovland - Boogart

Fram till denna kväll hade jag uteslutande dansat i mitt närområde, Jämtland, samt i Luleå/Piteå med omnejd, dvs där jag bott. Så fick jag en fråga från dansgänget Jan-Ove, Fredrik och Kent om jag inte ville följa med till strax hitom Sundsvall och dansa, Kovland skulle det tydligen heta. Jag tyckte det lät helt galet att åka 15 mil enkel resa för att dansa, men lät mig övertalas. Väl på plats smälte jag som smör i solsken och föll verkligen helt och fullt för denna underbara park, Ånäsparken, både för stället och för den underbara publiken. Jag minns att jag njöt av att åter vara okänd, att åter få "leta", en känsla som jag än i dag söker efter och verkligen uppskattar när den någon gång åter gör sig påmind. Från denna dag är Ånäsparken mitt favoritdansställe nummer ett och det givna utflyktsmålet varje torsdagkväll under högsommaren.

• #1: Fredag 2:a oktober 2009 - OSD (Folkets Hus) i Östersund - Jannez, Shake och Perikles

Sensommaren 2009 mötte jag en person som kom att för alltid förändra mitt liv. Jag hade under en tid upplevt mig såsom varandes på en platå, i livet såväl som på dansgolvet, och plötsligt släppte så alla fördämningar och jag kom att under en kort tid uppleva så fantastiskt mycket storslaget och att utvecklas så enormt både i min syn på livet och i mitt förhållningssätt till och mitt sätt att dansa. Det var som att jag varit redo men behövde en katalysator för att få saker att hända, för att få bitarna att trilla på plats. Fredagen den 2:a oktober var en av flertalet storslagna danskvällar denna sensommar och höst, men just denna afton var måhända kulmen, den kväll som bjöd på extra allt i alla avseenden, den kväll då gamla bojor bröts. Min dagbok från kvällen blev också en milstolpe i det att jag tillät mig skriva öppet och utlämnande på ett sätt som jag inte tidigare hade gjort.

Efter paus så tilltog trängseln på dansgolvet i vanlig ordning ytterligare och de alkoholhalta blev fler. Dansmässigt så blev det dock ingen katastrof utan det gick bra att dansa hela kvällen. Det som störde mer än lutningen hos dansekipagen var dock golvets lutning, ty även om lutningen rättats till påtagligt inför förra säsongen så lutar det ännu märkbart främst längs inre långsidan där man tenderar att dansa in i dem som sitter på bänken. Nuvarande lutning är långt ifrån någon katastrof men ändock något som bör åtgärdas så snart det är möjligt.

Shake var givetvis som alltid magnifika, det känns som att jag skrivit dylikt förr men det tål att upprepas. Jörgen har vid det här laget kommit på plats ordentligt och tycks trivas som fisken i vattnet, han sjunger nu mer solo och känns som en självklar integrerad del i bandet. Fler gamla godingar har i delvis nya tolkningar plockats tillbaka till repertoaren, en utsökt fräsch känsla möter det bekanta. För mig är Shake idag nummer ett bland alla dansband, de förtjänar egentligen ett eget extra betygsteg!

Den här premiärkvällen med 750 besökare på Fröjdholmen visar att förra sommarens framgångar med parkens Fågel-Felix-uppvaknande inte bara var ett uttryck för nyhetens behag utan tvärtom början på en ny era. Fröjdholmen är idag den enda sanna nöjesparken i Jämtland som både har ambitioner och förutsättningar till att möta en bred publik, till att vara en sann folkpark, en mötesplats för alla. Det är precis det här som vi behöver, efter 20 år av nöjesutarmning till följd av stadsfestivalernas urvattnande dominans där allt krut bränns under några få dagar på en och samma plats mitt inne i stan så fick den här kvällen på Fröjdholmen mig att ana folkparkens morgonluft. Folkparken är och skall vara den plats där alla kan mötas och känna sig hemma, det tror jag även kan vara räddningen för dansen som även den annars riskerar att utarmas till följd av alltför stor "elitisering". Jag hyllar Fröjdholmen och dess eldsjälar, Marcus och övriga, det ni gör är större än ni kan ana!

Av flera olika skäl känns också denna kväll som blivande en milstolpe i mitt dansliv, cirklar slöts, jag anar en ny gryning för folkparken, och en dansdagbok utan like blev resultatet. 900 danskvällar på 95 olika dansställen kan jag se tillbaka på. Någon gång under det kommande året så kommer jag att passera såväl 1000 danskvällar som 100 dansställen. Det kommer att bjuda tillfällen till att fira, men inför detta så avger jag även ett löfte om att till 1000-jubileet så skall samtliga dansdagböcker ha webbifierats, trots allt handlar det numera om ett stycke kulturhistoria som förtjänar att tillgängliggöras, att bli komplett.

Radioinslag:
LEJon pratar dans med Lars "Vegas" och Ann-Louise i P4 Jämtland
Uppföljningssamtal, dagens gratulation

Efter tisdagskvällens sommarpremiär med Blender på ljuva Åsliden i Nor, vilken följdes av en skön lugn dag i Ljusdal, så skulle denna torsdag bjuda ännu en sommarpremiär och det på mitt absoluta favoritställe Ånäsparken i Kovland, även här till tonerna av Blender. Jag inledde dagen med att ta mig från Ljusdal till Sundsvall och ägnade sedan några timmar åt shopping i Birsta. Det var en fin dag, inte jättevarmt men soligt och vackert. För ovanlighetens skull så hade jag en del tid att bara njuta av, varför jag tillbringade ett par timmar för mig själv uppe på Norra Berget. Efter en dusch hos Emelie och pizza på stan så plockade jag vid 19-tiden upp Isabell som kom med tåg från Östersund, vi begav oss direkt till Kovland och var således på plats redan vid 19:25.

Som väntat så blev det en riktig superduperkväll på Ånäsparken, jag älskar verkligen detta ställe. Drygt 400 personer slöt upp och stämningen blev sådär härligt galen som den brukar vara på denna underbara plats. Vädret var på sätt och vis perfekt för dans, lite småkyligt utomhus framåt kvällen men desto varmare inne, en lämplig kompromiss. Jag dansade kvällens samtliga danser och njöt i fulla drag hela tiden. Det enda jag beklagar är att det som vanligt var omöjligt att få fatt i de jag aktivt letade efter.

Blender var på topphumör och levererade sitt allra bästa, precis såhär ska det vara. Ja som så ofta i Kovland så är det positiva superlativ som dominerar alla beskrivningar av helhetsupplevelsen, men även här finns småsaker som kunde vara bättre. Exempelvis så påpekar jag än en gång att golvet på dansverandan inte var väl sopat, vilket jag tycker man kan förvänta sig. Likaså hoppas jag att kylskåpet som stod därute försvinner till nästa gång. Överlag skulle jag även önska lite bättre glid, kanske främst på verandagolvet.

I paus inhandlades fika i fiket, ett fik med stimulerande priser, bra utbud och snabb service, men även med några svagheter. Det finns mycket att välja på, man tillämpar självservice och kan således fokusera på att ta betalt, dessutom har man nu ett kaffebord för sig som hindrar att den biten stoppar upp. Prismärkning finns, men kunde gärna få placeras så att man kan ta del av den innan man börjar plocka för sig mackor och läsk. Min sista invändning gäller mackorna som jag skulle önska vore gjorda på ett roligare/godare bröd än de tunna vetekakor man nu använder. Likaså var osten på min macka torr som om den legat färdig för länge trots att den köptes inplastad, det kändes som en onödig fadäs som lätt borde kunnat undvikas.

Efter dansens slut rullade vi mot Östersund, Isabell körde de första 12 milen varefter jag tog över.

Jannez på Aspåsnäset, dansställe och band som gjorda för varann. Precis som tidigare denna säsong så var det ingen särskilt varm afton och regnet hängde i luften, men på Aspåsnäset bryr man sig inte så mycket om vädret ty inne på dansgolvet är allt underbart oavsett hur det ser ut utomhus. Jag åkte själv från stan för att vara på plats lite tidigare, dessutom skulle jag vidare till Boberg på natten ty dagen efter var nämligen morsdag.

Det blev en helt fantastisk kväll med ett Jannez i högform och en alldeles lagom stor publik med lagom blandad och bra sammansättning. Det gick bra att dansa hela kvällen, vilket jag givetvis också gjorde. Jannez hade kvällen till ära en ung gästartist på bas under två låtar, Klasse var en duktig kille och plötsligt fick Jannez dubbla gitarrister då Andreas konverterade. Jag upplevde inte alls de "tråkiga" låtarna i Jannez repertoar som lika besvärande som jag gjort vid vissa andra tillfällen på senare tid utan allt kändes bara finfint.

I paus köpte jag stut i fiket vilken sköljdes ner med Trocadero från dansbacken. Stuten var som alltid rejäl och god, men 40:- är väl så saftigt för en smörgås. Tidigare har Aspåsnäset stoltserat med väldigt angenäma fikapriser men nu har de faktiskt tappat besinningen likt vissa andra. Fikat avnjöts i bil i sällskap av Daniel J., Daniel I., Helene, Isabell och Martine.

Som traditionen bjuder på Kristi himmelsfärdsdag så vankades det denna afton Blender på Aspåsnäsets klassiska dansloge. Kvällen inleddes med utsökt middag i glada vänner slag hemma hos Eva, en perfekt uppladdning men oj så mätt gottegrisen Jonsson blev. Till Näset anlände jag vid 20:45 i sällskap av Joel K. och Karolina J. som jag plockat upp på vägen med reservation att jag ej kunde erbjuda skjuts hem. För första gången i sommar var vädergudarna på gott humör, om än inte överväldigande generösa. Det var vackert uppehållsväder, men ganska kyligt och blåsigt.

Några minuter sena äntrade Blender scenen och vi fick börja dansa oss själva och logen varma. Det blev en riktig superduperkväll med dansmässigt optimalt mycket folk, och precis som vanligt en härligt blandad publik med som bidrog till en övervägande god dansbarhet. Jag dansade kvällens samtliga danser och lyckades faktiskt få bjuda upp såväl ett par nya som några gamla kära favoriter som jag inte dansat med på länge.

Blender var i högform och levererade 100% härlig dansmusik, eller danspop som Magnus Englund i bästa fall skulle kalla det. Må så vara, den musik Blender bjuder på är den typ av musik som undertecknad allra helst dansar till. När de framför "Just by being you" ryser jag av välbehag, Lasse och Maria är båda helt underbara solister och tillsammans bjuder de på fantastiska duetter. Att ingen av dem ännu fått någon Guldklave är inget annat än stor skam, Maria är den mest fulländade dansbandssångerskan och Lasse har en av branschens allra mest behagliga sångröster, oslagbart. Jag hoppas att den kommande plattan kommer att bjuda på någon duett, det var det enda jag egentligen saknade på "Välkommen in".

I paus blev det stort fikafrosseri på filtar bakom bilarna, ytterst trevligt och gott och tillsammans samlade vi tillräckligt mycket värme för att motstå den kyliga nordvästvinden.

Efter dansen rullade jag vidare till Boberg för att på morgonen fortsätta till Piteå där några dagar väntade i sällskap av familjen, och givetvis skulle resan också komma att innefatta dans i såväl Käcktjärn som på Bredsele Park.

Förra året blev det inget besök för mig på Bredsele Park, en visit var planlagd men jag tvingades ställa in i sista stund. Därför kändes det extra härligt att nu återvända till denna vackra plats. Kvällen till ära slapp jag köra då Håkan stod för transporten, jag blev upplockad på Maran vid 19:20 och efter en lagom rask körning så anlände vi till Kusfors och Bredsele Park i lagom god tid vid 20:55.

Förra året fick jag rapporter om att dansgolvet slipats och behandlats och varit riktigt besvärligt trögt, beklagligt med tanke på att det tidigare varit riktigt härligt glatt. Nu var glidet ok, men några magnifika glidningar fick inte upplevas då friktionen ännu var rätt märkbar.

Jag dansade nästan hela kvällen och fick såväl uppleva härliga återseenden som stifta nya bekantskaper. Det blev inte särskilt trångt på det enorma dansgolvet, men ändock rätt folkigt och väldigt trivsamt. Svårt att hitta folk är det dock och jag upplevde det som att jag inte hade koll på folkströmmarna eller på var olika personer brukar hålla till, spridingen blir stor då vissa förskansar sig kring entrén och fiket medan andra upprättar bas på motsatt sida borta vid gamla scenen.

Zlips undslapp tekniska störningar den här kvällen och levererade en riktigt bra spelning, jag hade även nöjet att få dela inte bara en utan rent av två låtar med Melissa, detta har nu blivit en trevlig tradition Mel!

Kvällen kan karaktäriseras som ett stort Håkanäventyr, man har sällan trist i Jonssonskt sällskap. På hemvägen tog jag ansvar för ratten, temperaturen höll sig med marginal ovan nollstrecket och färden gick raskt till Skellefteå där vi hade planlagt ett depåstopp på Max. Tyvärr ringlade köerna långa på Max och vi såg inget annat val än att stå över till fördel för Frasses där köandet stannade på cirka halvtimmen.

LEJons sommardansturné fortsätter och denna morgon vaknade jag upp i ännu en tidigare oprövad säng, vems vet jag inte men platsen var någonstans i Sundsvall och det var Malin som tillhandahöll övernattningsutrymme samt sällskap. Dagen bjöd en ordentlig sovmorgon samt en liten visit hos Elin innan jag gränslade den tvåhjuliga och rullade mot Långsele. Det var en varm och vacker dag, men med lite åskskurar som cirkulerade. Jag klarade mig dock undan regn med endast tiotalet droppar på visiret och vid 16-tiden ankom jag till Hanssons Loge där jag välkomnades ceremoniellt av Shake och arrangörer med en Trocadero väntandes vid ingången. Efter att ha hjälpt till med diverse småfixande på logen (tyvärr hade jag ingen voltmeter så fontänen kunde jag inte göra något åt) så vankades middag hemma hos Karin och Lasse, som alltid utsökt gott.

Vid 20-tiden var vi åter på logen och de första gästerna, utöver de tidigt ankomna husvagns- och husbilsgästerna, rullade in redan vid 20:20. Det blev en härligt skön kväll på Hanssons loge, detta ett av de allra finaste sommardansställena, ett ställe med riktigt stor potential. Publiken den här kvällen blev förvisso ingen rekordpublik till numerären, men det var en bred publik med folk från alla de håll. Det fanns gott om plats att dansa på, men ändå ingen vacuumkänsla och god stämning. Shake är oslagbara just nu, de bara levererar om och om igen, hela tiden med nya inslag. Jag dansade cirka 2/3 av kvällen, idel härliga danser, men jag kände mig lite sliten och värmen gjorde nog sitt till för att hålla min energi tillbaka.

I paus gick jag runt och pratade med folk, inne på området såväl som ute på parkeringen. Jag landade slutligen på en filt med M-T, Daniel, Helene och Ann-Sofie där det vankades gott fika. Det fika som finns att köpa på Hanssons rekommenderas annars starkt, vilken klass på fika och till vilka fantastiska priser, för första gången så utdelar jag högsta betyg för fika-index-klass (FIK), detta samtidigt som jag noterar det hittills lägsta prisindexet.

Det känns som att vi har fått till en härlig nystart för Hanssons, sen gäller det att bygga vidare framåt, ta sikte på framtiden, släppa det gamla och bygga nytt. Potentialen är enorm!

Vid 2-tiden rullade jag vidare med Boberg som mål för natten.

Sommarens första riktiga dansvecka hade nu tagit sin början, dvs en vecka med dans minst fyra dagar i rad. Efter den fantastiska torsdagskvällen i Kovland så var danslusten på topp och den relativt vilsamma dagen i Maritas sundsvallslya hade gjort mig gott som förberedelse för kvällen. Och inte nog med att det nu vankades ytterligare tre härliga danskvällar, jag skulle dessutom få avnjuta dessa i bästa danssällskap med Lina N. från Norrköping som avsåg att göra en liten dansturné i norr. Strax efter 19:50 plockade jag upp Lina vid sundsvalls station och vi begav oss så mot Jättendal dit vi anlände i lagom god tid vid 20:55. Hela dagen hade bjudit uppehållsväder men allteftersom vi rullade söderut så mörknade himlen och snart började regnet falla. Således blev det en våt afton i Jättendal, inte direkt kallt ute men blött och därmed ändå lite kylslaget.

Inne på dansgolvet anade man dock ingen kyla, här sprudlade dansens värme. Vått var det däremot även här, svettigt och mysigt. Utan att tveka en sekund kan jag konstatera att detta var min i särklass bästa kväll på Älvstagården, helt enkelt fört att det inte var så enormt mycket folk utan fullt hanterbart. Publiken var av den allra bästa sorten, bandet likaså, och man kunde dansa utan större besvär. Helt fantastiskt!!

I paus blev det en kombination av köpt fika, macka och gobit, Trocadero från SEM600, samt en smarrig kyckling-wrap på Carola bjöd på. Aaaahhhh.....jättegott för ett hungrigt LEJon!

Jag fick avnjuta så många härliga danser den här kvällen, det är svårt att finna ord som kan göra dessa danser rättvisa. Det fotades däremot en hel del och jag låter därför istället några av dessa bilder tala. Dessutom var Mikael J. på plats och filmade en hel del, varav jag fått mig tillägnat ett helt eget klipp som talar sitt tydliga språk, danseufori är ordet!:

Delvis samma sekvenser återfinns även klippet tillägnat Jonna, notera här reprisen:

Det var sannerligen en magisk kväll på en av de charmigaste sommardanslogarna, detta är livsluft, livslust!

Efter dansens slut rullade jag och Lina mot Selsålandet där vi skulle övernatta till lördagen då det vankades målningsarbete på Terrassen hemma i Boberg.

Fjärde danskvällen i rad nalkades, den tredje i sällskap med härliga Lina. Högs loge är en speciell plats, det har alltid varit ett fantastiskt bra dansställe men på senare år har man lyckats profilera sig likt den sista extra toppingen på dansglassen, ja rent av likt strössel på toppingen. Hit kommer dansare från alla de håll och många kör riktigt långt för att träffa sina dansvänner från hela Sverige just på Högs. Detta är på ont och gott, men här finns något speciellt och det är således svårt att stå emot när Hög bjuder upp till dans, detta var just en sådan kväll!

Jag och Lina lämnade Optand i god tid och mellanlandade sedermera i Birsta för delikat middag på IKEA följt av lite stilla strosande innan det var dags att rulla mot Hög dit vi ankom prick 18:55, dvs på klassisk LEJon-tid. När dansen drog igång var det redan fullt tryck på golvet och den galna Högs-stämningen infann sig nästintill omedelbart. Mitt i tredje dansen så fick dock Zlips tekniska problem som satte danshysterin på paus för en liten stund. Mixerbordet hade tydligen fått stora skälvan och det tog nog närmare en halvtimme innan Zlips åter kunde börja spela, då med behov av en hel del manuell handpåläggning mellan låtarna, vilket Per fixade galant återstoden av kvällen. Togge utlovade kompensation för den förlorade tiden, varpå kvällen åter tog fart.

För fjärde kvällen i rad så dränerades så mitt förråd av superlativ, det blev verkligen en riktig toppenkväll på Högs. Toppenpublik, toppenmusik, toppenväder, toppendanser, hysteriskt roligt. Det enda som väl möjligen bör noteras som negativt är väl då just ordet hysteriskt, för det blev verkligen hysteriskt. Att Zlips av någon jävla anledning släckte skylten och skapade fullständig anarki på golvet gjorde ju inte heller hysterin mindre. Jag försökte verkligen få hinna bjuda upp, tog sikte och sprang, men icke att jag fick chansen. Precis såhär blir det när man A) har en danshysterisk publik av idel "danselit" och släcker skyltarna och låter dansanarkin råda. Hur förbannat svårt skall det vara att fatta enkla logiska samband i mänskligt beteende?? Spelregler är till för att smörja spelet, det är dags för ett korståg för den rättvisa och lugna dansmiljöns bevarande. Arrangörer måste lära sig tänka, samt se till att sätta ner foten mot bandens lättja och nonchalans.

I paus avnjöt jag och Lina medtaget fika i bilen, måhända lite nyttigare än det normalt brukar se ut i LEJons fikautbud. En kortare paus samt längre spelning hade utlovats för att kompensera för den tidigare förlorade danstiden, men av detta blev intet. Vad som hände fattar jag inte, jag anade någon konstig schism mellan band och arrangör men det mina öron uppfattade bildade inte nog med substans för att ge någon form av begriplig förklaring. Bortsett från denna konstiga incident, samt tjorvet med skylten, så skötte sig Zlips förstås exemplariskt. Olater av ovan nämnda slag är dock inte acceptabelt, varför jag vingklipper betyget som en markering.

Kvällen tog snabbt slut och det var dags att bege sig till denna natts inkvartering hos Marita på Storgatan inne i Hudik, fantastiskt lyxigt, Marita är verkligen generositeten personifierad. Som färdkost bjöds jag av Karolina på en skiva "chokladlimpa", så härligt smarrigt och kaloririkt.

Jag vill rikta ett stort tack till Lina för tre superhärliga gemensamma dygn i dansens tecken, just lovely!

Att inleda midsommarfirandet på Aspåsnäset är en lång tradition, liksom att det sedan tiotalet år är tre band som samsas om scenen denna torsdagskväll med Mickeys som stående inslag på högerflanken. Detta år var det likt föregående två år Svänzons som intog scenens vänsterflank, medan nykomlingarna Voyage krönte mittpositionen. Denna kyliga men regnfria afton ankom jag ovanligt sent vid 20:55, jag hade jobbat länge och det blev således rätt stressigt att komma iväg. Längs vägen hade jag även plockat upp Joel K. och Joakim S. som bjöds kunglig SEM600-transport.

Först ut att spela var som vanligt Mickeys, följt av Svänzons och sist Voyage. Banden spelade vardera två 45-minuterspass samt avslutade tillsammans sista halvtimmen. Eftersom den effektiva speltiden blir så kort en sådan här kväll så avstår jag från att sätta några reguljära betyg, dock finns en del att säga om de olika prestationerna. Överlag spelades det alldeles för högt och det tycktes vara Mickeys som drog upp volymen. Förra året så minns jag att jag var mer än nöjd med Mickeys insats, tyvärr kan jag inte säga detsamma den här gången. De är ju duktiga musiker, varför det är tråkigt att slutprodukten inte riktigt håller måttet. Förutom den höga ljudvolymen med en dåligt avstämd balans mellan instrumenten så spelade de som så ofta tidigare alldeles för mycket snabba låtar, och för toksnabba låtar dessutom. Uppstyrning av repertoaren så att den blir bättre balanserad skulle göra mycket, och att någon agerade lite ordningsman i bandet. Spontanitet är bra och matchar naturligt Mickeys fantastiska spelglädje, men den bästa spontaniteten är den som är väl förberedd, det skapar en trygg känsla. Mickeys är för duktiga för att slarva bort sig själva, vilket jag tyvärr tycker att de i viss mån gör. Svänzons var det i mina ögon och öron i särklass bästa bandet denna kväll med bra låtmaterial och professionellt genomförande, fin balans i repertoaren och god ordning. Tyvärr hade Svänzons problem under sitt första spelpass med ljudet som var märkligt blurrigt, det kliade i mina fingrar att få leka ljudtekniker för EQ-inställningarna var helt åt fanders. Till andra passet hade Örjan sett över det hela och då var blurret borta. Voyage föll någonstans mellan dessa två band, de hade inte heller toppenljud men bäst av de tre då de varken spelade för högt eller hade några större oljudsbesvär. Tyvärr upplevde jag dem lite för mycket som mellanmjölk den här kvällen, det är väldigt bra på alla sätt men lite karaktärslöst, jag blir inte 100% övertygad. Det skall här tilläggas att jag ser Voyage som ett av de mest potenta banden för framtiden, därför är och kommer jag att vara kräsen och kritisk, så konstruktivt jag bara kan. På slutet av kvällen så blev det extra kaos på scenen när lugna låtar kombinerades med snabba, etc. Jag råder banden att samplanera sig bättre, ty fram till klockan 02:00 förväntar jag mig en balanserad, välplanerad och proffsig helhet, därefter får man gärna leka lite i extranumren.

Vid 23:15 tog vi en fikapaus där vi på filtar mellan bilarna avnjöt mackor som Sandra och Eva bjöd på, kaka som Helene bakat, samt givetvis Trocadero som tillhandahölls av SEM600.

Det här blev den såhär långt mest folkrika kvällen denna sommar på Näset, om än åter en kylig och lite dämpad sommardanskväll. Jämfört med lördagens dans till Shake då det var underbart lättdansat så var det nu desto stökigare, ja rent av extremstökigt. Det knuffades från alla de håll hela tiden, PUST! Jag hade dock en riktigt rolig kväll, ingen historisk afton men likväl en bra kväll.

Så var då tiden äntligen inne, kvällen för premiär på sommardansstället nummer ett, dvs det dansställe som för mig mest av alla representerar sommar, Furuviken i Hällesjö. Detta är inte det ställe som tagit mig till de högsta dansmässiga höjderna, det är inte det ställe där man har mest svängrum eller bäst ventilation, men det är det allra mysigaste av alla dansställen och hit vallfärdar människor från alla håll för att dansa varje onsdag under två högsommarmånader, år ut och år in.

Jag anlände själv redan vid 19-tiden, det var en helt fantastiskt varm kväll med 26 grader på termometern när jag klev ur SEM600. Tack och lov så blåste det ganska rejält från sjön, vilket svalkade skönt.

Kvällen till ära så hade vi nöjet att få ta ett helt nytt dansgolv i besittning. Inledningsvis så var det rätt trögt och den rikligt tilltagna mängden valla tycktes inte ha önskad effekt. Efter en halvtimmes dansande hade dock idogt glidande sulor gjort sitt till och glidet började bli riktigt bra, och innan kvällen var över så förklarade jag det nya dansgolvet inkört, härligt fint måste jag säga! Jag dansade kvällens samtliga danser utom en då jag flydde ut för att vädra mig lite. Första danskvällen för säsongen i Hällesjö brukar kännas lite trevande då man nyfiket söker av horderna av nya dansare på golvet, jag fick dock en riktigt kul kväll med såväl stående favoriter, härliga återseenden, som några nyförvärv.

Zlips gjorde sin första spelning efter midsommarsemestern och de var riktigt härligt taggade, jag har faktiskt inte mer att säga än att de är helt fantastiska, detta deras sista år i denna form.

I paus vankades det stort fika på filtar mellan bilarna, alla bidrog och det var ett magnifikt utbud som dukades upp med bland annat mackor, wraps, rulltårta, kakor, jordgubbar i såväl naturell som chokladdoppad form, och så givetvis lite Trocadero till detta.

När pausen var slut så bad jag bandet tända mysbelysningen på dansbanan, vilken visade sig vara "saboterad" efter golvläggningsarbetet med alltför starka lampor, detta måste fixas till nästa vecka. Efter att danskvällen sedermera avrundats så följde som vanligt lite eftersnack, varefter jag rullade mot Sundsvall där jag i två nätter ämnade inkvartera mig i Maritas lägenhet.

Första dagen på Öland, den första dagen på detta galna dansäventyr, började med glada skratt i stugan när vissa med förvånat tonfall konstaterade att undertecknad faktiskt sovit hemma i egen säng. Hur någon ens kunnat tänka sig något annat kan jag inte begripa, även om det inte skall förnekas att jag kom hem långt senare än övriga tråkmånsar.

Ganska snabbt kom vi att inse att denna vecka skulle innebära goda matvanor, ty Malin tog omedelbart befälet över de gastronomiska rutinerna. Till lunch avnjöt vi pasta med utsökt bacon- och tonfisksås, vilken jag gillade trots att jag ju vanligtvis inte är så förtjust i tonfisk.

Vi passerade receptionen för att köpa veckoband för samtliga danskvällar, vilka kostade 820 kronor.

Dagen bjöd sedermera några timmars stekande på stranden innan det åter var dags för matbestyr med grillat och potatisgratäng. Precis när vi skulle sätta oss för att äta så kom P-O vandrande, perfekt timing med andra ord och därmed var vår stuga komplett.

Danskvällen inleddes, aningen sent, för min del med dans tillsammans med Malin, en perfekt början. Trängseln på dansgolvet tilltog lavinartat och det blev snabbt riktigt tjockt. Jag tänkte då i mitt stilla sinne att här lär man ju inte kunna få fatt i någon man letar efter. Döm då om min förvåning när jag får syn på Lina strax framför oss just då jag och Malin dansat färdigt, en klockren tillfällighet som vi inte lät gå förlorad. Den tilltagande trängseln till trots så fick vi där några rent magnifika danser tillsammans, magiskt bra. Med denna öppning på kvällen så gick första halvlek snabbt och vi var snart tillbaka i stugan för klädbyte och omladdning inför fortsättningen. Catha och Öbbe kom förbi och jag fick smaka av den rosa champagne som Catha utlovat, jävligt manligt och gott, vilket förevigades på bild.

Inför kvällens andra halva gjorde jag och Catha sällskap upp till danslogen där vi med kvällens allra bästa dansförutsättning hittade en gemensam danskänsla utöver det vanliga, vilka danser. Jag kan inte säga annat än att i detta läge så var min premiärkväll på Lundegård redan så magnifikt fulländad att jag kunnat gå hem och intet mer haft att önska. Jag fortsatte att dansa och hade idel bra danser, den angenäma gokänslan fyllde hela min kropp. När sista dansen närmade sig hände så det osannolika än en gång, jag och Lina fick åter förenas. Sista dansen och de därpå följande extranumren kom att innebära en helt galen avslutning, dansnjutning på högsta nivå när allt bara stämde på alla plan, en totalurladdning, en fulländad förening, formidabelt. Zlips, som varit helt underbart taggade hela kvällen, öste på och bjöd på extranummer efter extranummer i en verklig mastodontspelning. Varje dans dansade vi som om det skulle vara våra livs sista och trots att vi blev allt tröttare så fanns det hela tiden ändå mer energi att ösa av och nya höjder att nå. När allt till slut var till ända var jag så totalt slutkörd att jag kände mig helt och fullt men märkligt urkramad, tom och fylld på samma gång med ett konstant leende som avslöjade en total tillfredsställelse. TACK Lina, det finns inga ord som kan göra den här kvällen rättvisa!

Dagen inleddes med stor underhållning i form av olika vinklingar kring historien om nattens badäventyr med Melissa, en mobiltelefon och Magnus som förgrundsgestalter. Det var lite småtråkigt väder men inget regn, varför jag och Lina bestämde oss för att ta en promenad för att ge kroppen lite rörelse och lungorna lite frisk luft. På vår vandring så fann vi en liten kattunge (gissningsvis ca 6 veckor gammal) ensam i vägkanten, ganska långt ifrån någon gård. Vi tog med den söta lilla krabaten till närmsta hus där de lovade ta hand om den lille och försöka hitta dess hem eller ett nytt hem. Katten var så söt, ett jättelitet lejon, jag önskade jag kunnat ta med den hem men lät det tråkiga förnuftet styra och tryckte undan den lockande impulsen.

Det trista behärskade vädret höll i sig rätt länge, men när Perikles började rigga och soundchecka mellan stugorna så sprack himlen plötsligt upp och solens strålar värmde snart åter Lundegård och dess gäster.

Denna afton bjöds det en makalös laxmiddag som P-O tillagat, givetvis med gott bistånd från Malin. Vi åt redan vid 18-tiden eftersom Pex & The Boys skulle göra entré mellan stugorna klockan 19. Till efterrätt fick vi glass, jordgubbar och kolasås, den sistnämnda resultatet av några timmars kokande av en burk kondenserad mjölk, en intressant ny erfarenhet för flera av oss.

Jag har haft en bild av den omtalade hållpunkten "Perikles mellan stugorna" under Ölandsveckan men upplevelsen kom att överträffa alla förväntningar. Vilket drag och vilken folkfest! Den stekande solen satte fart på alla halvnakna och på olika sätt hysteriskt lyckliga dansgalningar som samlats mellan stugorna. Det rockades fett från scenen, sjöngs med, kastades vatten, ja det var ett enormt liv helt enkelt. En hysteriskt vild Lina dök plötsligt upp där jag stod i godan ro och diggade och njöt av tillvaron, varefter jag så fann mig dränkt i sötkladdig cider, oj så det kan bli.

Danskvällen blev för min del en bra kväll, dansmässigt bättre än söndagen men ändå inte i närheten av att bjuda på de toppar som på lördagen. Jag dansade åter första dansen med Malin och första efter paus med Catha, garanter för bra inledningar. Därutöver fick jag njuta av idel bra danser, men det var ändå inte riktigt 100%-igt. Förmodligen så handlade det om att jag inte var helt i toppform, samt om de små tillfälligheternas nyanser. Dansutrymmet var möjligen aningen bättre den här kvällen, men vi snackar om små skillnader. Banden levererade en bra nonstop, men jag var som vanligt måttligt imponerad av Casanovas som jag upplever väldigt tråkiga i stora delar av repertoaren. Mot slutet vaknar de till liv och bjuder på ett jävla ös, men då känns det istället som att de försöker vara något som de inte är, det känns inte trovärdigt. Om Expanders säger jag det jag sagt upprepade gånger den senaste tiden; ett riktigt höjdarband som spelar makalöst bra, men repertoarens sammansättning tilltalar mig inte, inte till mer än kanske cirka 50-60 procent.

Efter dansen återvände vi till stugan för korvgrillning, en nu etablerad stående hållpunkt på dagsprogrammet.

Onsdagen blev en helt igenom fantastisk dag. Morgonen och förmiddagen var i vanlig ordning väldigt korta, sen tog jag mig tid för mig själv i stugan för att komma ikapp med dagboksskrivandet.

Klockan 17 var jag och Lina inbjudna till Ingela och Jörgen på paltmiddag, det blev en såväl utsökt god som trevlig stund där vi alla också lärde oss en hel del om palt, kams och kroppkakor.

Om onsdagens danskväll hade jag främst hört två saker; att det skulle vara gott om plats att dansa på och att musiken skulle vara måttligt inspirerande. Detta stämde väl till viss del, men hindrade ändock inte mig från att få en helt underbar danskväll. Visst, det fanns gott om plats, men det var inte lite folk utan bara alldeles lagom tjockt, bekvämt dansbart. Och visst, Bhonus spelar inte överdrivet kul musik och det är mycket "stompa-stompa", men de är ok, de spelar en del riktigt bra, och sen handlar det om vad man gör det till.

För mig innebar denna kväll ännu en milstolpe i mitt dansliv, ännu en unik kväll som blev helt annorlunda än jag hade kunnat förutse. För det första så fick jag en riktigt kul kväll, ja en rent sjukt bra danskväll med 100% helt underbara danser, detta trots att musiken lämnade en del mer att önska. Det unika var dock att jag kom att dansa med en och endast en person hela kvällen, med Lina. Det var inget vi på något sätt hade planerat utan det var rent av med viss tvekan som vi inledde kvällen tillsammans. Sen kändes det bara helt rätt att fortsätta, och fortsätta, fram till paus. Det nästintill obegripliga är att det aldrig blev tråkigt, det kändes aldrig enformigt utan danserna växlade karaktär. Ena stunden var det mysigt, nästa vilt, nästa busigt, nästa experimenterande, och så vidare. Dansen kan sammanfattas med ord som euforiskt, ösigt, spännande, förvisso också utmattande men bara skönt utmattande.

I paus vid 23:30 så gjordes som vanligt ett depåstopp i stugan för ombyte, umgänge och intag av lite föda och dryck. I samband med detta drabbades jag plötsligt av en rungande huvudvärk som kom från ingenstans. Jag blev helt sänkt och efter intag av stora mängder vatten samt värktabletter så lät jag huvudet vila på kudden en stund varvid jag somnade och sov i nästintill en timmes tid. När jag lätt groggy vaknade vid 01-tiden så hade huvudet slutat dunka och jag återvände till danslogen för några sista danser med Lina. Jag trodde inte att jag skulle orka dansa igen eller förmå dansa med fokus och energi, men det var som om vi aldrig varit borta från golvet. Det blev en sista urladdning som väl avrundade och sammanfattade en rent magisk kväll!

Väl åter i stug 88 avnjöt vi grillade hamburgare innan vi alla gjorde en förhållandevis tidig sorti.

Sista dagen på Lundgård hade så tagit sin början, nu med endast tre av de fem vännerna i stuga 88 kvar i äventyret. Vi tog oss en skaplig sovmorgon och sedan ägnade jag lite tid åt att fästa min fantastiska onsdagskväll på pränt. När jag precis slutfört mitt värv så kom Bobo in i stugan och han medförde stora nyheter, bud om hopp för överlevnad i denna ociviliserade landsända. Enligt ett rykte så skulle nämligen restaurangen på Lundegård faktiskt ha några iskalla Trocadero ståendes i en kyl. Tillsammans med Maffo så fyllde vi fickorna med våra sparade veckopengar och begav oss ut på äventyr. I restaurangens tag-själv-kyl så lyste den gyllengula drycken från norr med sin frånvaro och killen som arbetade där såg ut som ett levande frågetecken när vi framförde vårt ärende. Han förmåddes dock att leta lite och efter att ha dykt djupt i en annan kyl så stod till slut fyra skimrande flaskor på disken, en vardera till mig och Maffo och två till Bobo. Med den isande flaskan i hand vandrade jag sakta tillbaka till stugbyn, njutandes varje droppe mot min gom och tunga.

Klockan 17 hade Jannez ställt upp för en timmes gammeldans mellan stugorna. Jag och Lina var på plats från första stund och dansade samtliga danser, jättekul men rätt slitigt att exempelvis dansa hambo i uppförsbacke med gropigt gräsunderlag. Det blev hur som helst en enormt familjär stämning under de glada jämtarnas musikaliska ledning. Rejält svettiga, småtrötta och danseuforiskt lyckliga förpassade vi oss åter till stugorna för middag och tillfräschning inför dansen. I stuga 88 samlades ett rätt stort gäng norrlänningar för gemensam restmåltid på denna ölandsveckans sista afton.

Danskvällen inleddes på slaget 21:30 och likt fem kvällar tidigare i veckan så påbörjade jag kvällen tillsammans med Malin. Därefter radades danserna upp, idel bra sådana och det var kort och gott alldeles lagom mycket folk, bekvämt dansbart. Som upptakt till paus så vankades givetvis gammeldans och inför detta hade jag och Lina stämt möte. Efter dagens dansäventyr på gräs och grus så kändes det snudd på overkligt att få dansa på danslogens glatta golv, jättekul och bra gammeldanser. När pausen så kom föll sig saker helt oplanerat men också fullständigt osannolikt magiskt. Eftersom ingen av våra stugor hade förberett något pausfika så hade vi inget ärende ner till stugbyn. Vi fortsatte istället att dansa, att dansa till Jannez fast i inspelad form. Att dansa i paus är inget jag brukar göra, det har hänt men i väldigt liten utsträckning, så att jag nu dansade hela pausen är unikt. Vad som är än mer nämnvärt är dock den dansupplevelse som denna paus bjöd på för den var helt enastående, det kan mycket väl vara så att denna halvtimmes dans är den bästa dans jag någonsin fått uppleva. Efter lördagens och onsdagens stora dansupplevelser hade jag inte en tanke på att något så storartat skulle kunna upprepas så snart, kanske var det just därför som det hände. Här finns inga ord som kan göra upplevelsen rättvisa, allt stämde, kontakten oss emellan var total och allt var möjligt, även det omöjliga. När pausen var slut så var jag likaså, och jag kände egentligen inget behov av att dansa mer, jag var helt tillfredsställd, upprymd, jag försökte ta in den overkliga upplevelse min kropp och själ just varit med om. Efter en stunds vila så återvände jag dock till dansgolvet och jag dansade ytterligare en handfull danser, ingen dans att ringakta men efter det som föregått så passerade de rätt obemärkt förbi.

Vi samlades därefter åter i 88:an för denna veckas sista korvgrillning. Intrycken efter veckan är många och såväl positiva som negativa, men allra främst då många. Det är välgörande att komma bort i en hel vecka och fantastiskt att få umgås med så härliga människor, samt att få dansa så mycket till så bra band. Samtidigt känns det en aning hysteriskt och dansklimatet på dansgolvet är inte direkt det bästa. De första kvällarna var det outhärdligt trång, många är väldigt dåliga på att kommunicera på dansgolvet och lever i sin egen bubbla, samt att dumheten med att alltid dansa två danser (fyra låtar) för mig framstår än mer som en icke-önskvärd norm. Jag saknar också den goda ordningen med damernas och herrarnas, härnere ger jag upp tanken på att få bjuda upp, jag orkar inte engagera mig för jag hinner ändå inte. Dessutom verkar de konstiga normerna ha gjort att många inte klarar de enkla sociala samspelsprinciperna, såsom att efter en första uppbjudning faktiskt avvakta en återbjudning innan man själv bjuder upp en andra gång. Hur som helst, intrycken är mångfasetterade och går inte att enkelt värdera utan jag konstaterar bara till slut att; Nu lämnar vi ön, LEJon lär återvända!!

Vår förlängda ölandsvecka närmade sig nu onekligen sitt slut med endast en danskväll kvar. Vi vaknade upp hos Malin i Bollnäs, ytterligare en sängerfarenhet rikare, där det inte helt oväntat bjöds ännu en lyxig frukost. Alla verkade mer eller mindre mosiga, Malin med sviter efter en rejäl smocka kvällen innan, Marita med en trilskande och svullen vrist, Lina tyngd av förkylning, och själv kände jag mig inte heller som piggheten personifierad. Tids nog kom vi dock iväg mot Hudik dit vi anlände vid 16-tiden efter att ha mellanlandat och handlat mat i Söderhamn. Maritas danspensionat togs i besittning och vi försökte finna kraft för ännu en danskväll. En timmes vila försvann snabbt och det var dags att passera en dusch, göra sig redo. Jag och Lina åkte egen bil och ankom en aning sent, något som inte besvärade mig det allra minsta då min kropp inte alls suktade efter mer dans.

Väl på plats och en dans senare så var jag dock åter på danshumör, om än med ovanligt behärskad dansaptit. Det blev en riktigt bra danskväll med bra dansfolk, bekvämt med utrymme, utsökt musik och ett helt fantastiskt sommarväder. Shake bjöd på samma goda föreställning som tidigare kvällar i veckan, jag avstår att upprepa eller utveckla mer den här gången, bra jobbat grabbar!

Inför paus så köpte jag en Trocadero i fiket varefter jag, Lina och Marita slog oss ner för fika på filt bakom bilen. Mats B. och Petra N. gjorde oss också sällskap. Lina hade gjort supergoda tunnbrödrullar med lax och pepparrot, vilka gifte sig väl med Trocaderon mot min gom och detta toppades sedermera med jordgubbar. Det var en sådan underbar sommarkväll, nästintill vindstilla men ändå inga insekter, doften av sommar i den vackraste av världar där i ljuva Hälsingland, solen som ännu lät sina strålar lysa på oss där på filten i gräset. Vi drog över pausen en stund, satt där och njöt av sommaren medan solen försvann bakom horisonten. Jag önskar att jag haft en bild från denna stund, bästa dansfikaupplevelsen denna sommar, men jag får nöja mig med de bilder jag sparat i mitt eget inre bildarkiv. Livet är verkligen gott!

Det här blev onekligen den perfekta avslutningen på en intensiv men obeskrivligt härlig dansvecka, ja nästan två veckor i dansens tecken. Hög bjöd som alltid på en fin danskväll, samtidigt som danströttheten i kroppen gör att det känns bra att nu få ett par dagars vila.

Efter dansens slut återvände vi till Marita för övernattning, kvartetten hade då reducerats till en trio när Malin fått skjuts till Söderhamn följt av vidare färd hem till Bollnäs. På måndagen rullade jag och SEM600 åter mot Östersund medan Lina tog tåget söderut. Att återvända till verkligheten känns både skönt och ledsamt, men dessa dagar finns nu sparade inombords och nya äventyr väntar runt hörnet. Jag gissar att det kommer att ta några dagar att ta in alla intryck, att bearbeta och lagra in på riktigt, en i sig spännande process.

För andra året öppnade så Härnösands Dansbandsfestival för tre dagars dansinferno på Mellanholmen. Efter mycket velande hade jag till sist bestämt mig för att närvara endast på torsdagen och då åka fram och tillbaka över kvällen från Selsålandet.

På initiativ av Christel inleddes kvällen med en annorlunda picknick i kyrkparken där maten bestod av pizza som vi beställde för utkörning, latmanspicknick skulle man kunna kalla det. Med perfekt tidspassning anlände vi så till Mellanholmen lagom till första dans.

Det mesta var sig likt från föregående år, men det fanns vissa skillnader i upplägget. Stora danstältet var nu krympt till att bara vara ett danstält utan servering, medan matserveringen placerats i ett tält genom vilket man passerade på väg till och från området, ett helt ok upplägg. Något jag tyckte var riktigt osmakligt var dock snustältet och snusreklamen som förekom lite varstans, man kunde tro att vi förflyttat oss minst 30-talet år bakåt i tiden för att sådant skulle kunna förekomma. En annan sak som jag upplevde som enormt mycket 1980-tal var toalettholkarna, här borde det kunna finnas betydligt komfortablare lösningar.

Väl inne på dansgolvet så levererades utsökt musik av Blender och Date, båda banden ger jag full betygspott och har inte så mycket mer att tillägga, väl spelat helt enkelt. Initialt var dansgolvet rent bedrövligt trögt och inte blev det bättre av det vax som ströddes ut. Med 5-6 paket kaffe fick golvet dock glid och kvällen var räddad. Efter någon timmes dans fick jag dansskohaveri och tvingades kalla in mina reservskor, ännu ett par moccasulor har härmed slitits ut, ett alltför vekt material för ett dansLEJon.

Om Drifters och Fernandoz säger jag ingenting, jag kan bara notera att sista timmen så var "cirkustältet" tomt på folk och det talar väl sitt tydliga språk.

Det var en fin men lite småkylig afton och aningen tunt med folk, dessutom droppade många av i förtid så innan kvällen var till ända så kändes det väldigt glest och lite kallt inne på dansgolvet då tältet var öppet ut mot vattnet. Jag hade en kul kväll med en mängd härliga danser, inget kändes riktigt perfekt men allt var ändock till stor belåtenhet.

Efter dansens slut agerade jag lite taxi innan färden hem begynte, tack vare gott sällskap i telefonen så höll jag mig vaken utan problem hela vägen hem.

Det var en vacker lördagskväll denna afton när Fröjdholmen bjöd till dans med Pure Divine på scenen och Lady Rocks lirade i puben. Jag körde och med i bilen var även Oscar L., Katarina S. och Sandra E., vilka jag plockade upp i Östersund, på Frösön, samt i Orrviken. Vi anlände till Fröjdholmen lagom till första dans, som alltid föredömligt kört av LEJon...;-)

Inledningsvis var det glest i leden och jag saknade mycket av "dansfolket", men som alltid på Fröjdholmen så kom många sent och det blev till slut en riktigt bra kväll om än inte lika välbesökt som vissa andra danskvällar. Jag dansade nästan alla danser och hade väldigt roligt, en annorlunda kväll där jag kunde få utrymme att både dansa av mig ordentligt med vissa och att göra nya dansbekantskaper. Pure Divine var riktigt bra, nu är det dags för deras första fempoängare. Några låtar skulle jag vilja stryka, men på det stora hela så är repertoaren såväl genomtänkt sammansatt som spännande och väl framförd. En liten pikant detalj som jag måste påpeka är dock att de efter paus inledde med en riktigt lugn dans, väldigt bra låtar och väl framfört men inte alls rätt placerat. Efter paus skall man inleda med en halvsnabb dans, inget hysteriskt men något som snabbt får upp stämningen såväl som värmen i kroppen, men inte för snabbt alltså. Lite omstrukturering i repertoaren rekommenderas på just den punkten.

I paus köpte jag Trocadero som fick skölja ner mackor som Sandra bjöd på och bullar som Helene bakat, dansfika är grejer det!

Den här veckan var tänkt att bli en dansfri dito, men den planen sprack ju redan på tisdagskvällen och även onsdagen öppnade plötsligt upp för dans. Jag anlände till Norrköping strax före klockan 18 då Lina slutade sitt jobb. Efter en snabb middag och tillfräschning så rullade vi så mot Borensberg, med i bilen var även Linas inneboende Carolina. För mig innebar detta äventyr dans på ett nytt ställe och för den delen också dans i en helt ny region, Östergötland fick läggas till bland landskapen. Helt främmande kände jag mig dock inte för jag möttes snart av flera bekanta ansikten, främst då nyligen gjorda bekantskaper från Ölandsveckan.

Borensbergsparken kändes som en typisk gammal folkpark, en lite sliten sådan. Dansgolvet var under all kritik, verkligen välslitet och pinat av såväl väder som många års dansande. I fiket fanns det lite blandat fika och korv, men inga mackor så jag kan inte ange någon FPI. Priserna var dock riktigt låga, föredömligt låga måste jag säga.

Jag hade en kul kväll, om än att jag förstås kände mig lite vilsen på helt ny mark i en helt ny landsända. Dansade dock rätt mycket, både med de bekanta som jag fann eller som fann mig, samt med en handfull tidigare obekanta och oprövade kort. Mestadels fick jag mycket bra danser och kvällen avrundades i bästa armarna, livet är gott!

I paus gjorde vi Jill sällskap på hennes filt och vi bjöds på blåbärskaka som Björn bakat, blöt men delikat, kakan alltså!

Om Zlips har jag inget annat att säga än att de som alltid levererade till fullo, de lämnar inte mycket mer att önska!

Lördagskväll i Malung, dansveckans sista kväll och tillika min andra afton i detta dansens Mekka. Dagen hade varit lugn och skön med god mat och umgänge med goda vänner, jämfört med kvällen innan så kände jag mig laddad och redo för dans. Kvällens första halva blev också riktigt bra och jag dansade nästintill oavbrutet trots att det var helt galet svettigt. Dessa fyra timmar tillbringade jag på bana 3 där Zlips och Blender stod för musiken, som alltid kanonbra från båda banden. Jag hade ett sådant flyt, kanondans efter kanondans och det fanns faktiskt skapligt med utrymme för att kunna dansa. Tidigare välprövade kort blandades med helt obekanta och toppades med att jag lyckades få dansa med några som jag sett många gånger men inte tidigare lyckats få chansen att dansa med.

Vid 23:30-tiden gick jag till bilen för att byta om och i detta avbrott så växlade kvällen karaktär. Med ny och torr t-shirt klädandes min lekamen så återvände jag till parken där Brattburgare och Trocadero fick passera min strupe. Ja, ni läste faktiskt rätt, efter idogt letande, när allt hopp var ute, då fann jag till slut Trocadero i en av restaurangerna i Orrskogen. Det var i den första, lite bättre, restaurangen på området som den ädla drycken stod att finna, övriga matserveringar sålde bara läsk från den förkastliga amerikanska läskindustrin, så oansvarigt. När jag ändå talar om mat så kan jag inte låta bli att beklaga mig lite över de fantasilösa hamburgarna, alltför välgrillade burgare i kalla och tråkiga bröd, ihoplagda utan finess i paketeringen, tänk så mycket bättre man skulle kunna göra den kulinariska upplevelsen med ytterst små extra medel.

Efter mitt omklädnings- och matavbrott så tillbringade jag nästintill två timmar dansandes till Dreams, Nova, CC & Lee samt Sannex, detta på bana 5 och bana 2. Egentligen känner jag mig inte hemma på bana 2, om man ser till band och publikklientel, men däremot har ju bana 2 ett riktigt dansgolv till skillnad mot såväl bana 3 som bana 5. Även om inte golvet var anmärkningsvärt väl vallat så var skillnaden verkligen slående, här kunde jag ju verkligen dansa. Genom denna visit på bana 2 så insåg jag varför jag känt mig så halvdan på att dansa såväl på fredagen som under lördagens inledande timmar, tröga golv begränsar mig verkligen i dansen och att placera mig på ett glidlöst dansgolv är lite att förspilla den verklige LEJon, min dans blir inte alls densamma, så mycket tråkigare. Överlag så är detta med glidbehov och glidtolerans något som jag förbryllas över och ett område där jag faktiskt beundrar de äldre dansgenerationerna som tycks vara så mycket kapablare att hantera och ta vara på ett glatt dansgolv. Jag kan tycka att de flesta som dansar på bana 3 är duktiga dansare, men samtidigt så verkar de inte tåla lite glid och då blir jag fundersam, hur kan kliva-runt-dans bli riktigt bra? Jag försöker alltid att ha skor med de allra glattaste sulorna, ändock kan jag aldrig få nog av glid och jag har aldrig, läs det igen, ALDRIG, tyckt att ett dansgolv har varit för glatt. För mig så innebär mer glid mer möjligheter, utan gränser eller undantag. Ok, nu buggar ju inte jag, men oavsett dans så är det ju en teknikfråga att hantera och ta tillvara glid. Fint glid och bra teknik, det är nycklarna till att nå fulländad njutning, på dansgolvet.

Den sista halvtimmen tillbringade jag åter på bana 3, tillbaka i trögheten efter den glada och glatta upplevelsen på bana 2. Med Zlips och Blender på scen samt "min publik" på bana 3 så föll det sig dock naturligt att avsluta kvällen och malungsvistelsen där. Det blev åter fina danser med bekanta såväl som nya fynd och slutligen skulle kvällen avrundas med extranummer. I detta skede så kliver Zlips som så många gånger förr fram och visar vad det innebär att bjuda på extranummer, samt vad det innebär att leverera levande musik. Blender, som jag ju i de flesta avseenden beundrar, står sig slätt i jämförelse och blir nästan pinsamma vid sidan av Zlips som imponerade med sina rockiga extranummerpotpurrier (potpurri är för övrigt ett fint gammalt ord som jag föredrar framför medley som ej har någon naturlig svensk pluralform). Efter att Blender så försökt sätta punkt för kvällen genom att lugna ner oss med nya fina När vi äntligen såg varann så var publiken ändå inte nöjd förrän Zlips bjudit på Golden Eye, ett magnifikt slut!

Vad mer har LEJon att reflektera över efter dessa dagar? Jo jag måste nu ta mig i kragen och skriva några ord om något som jag länge funderat på, stört mig på, men som riskerar att kräva en så komplex analys att en icke-ambitiös insats kan bli bristfällig. Jag måste förmodligen återvända till ämnet i en separat artikel, men jag inleder min analys av ämnet här och nu, "Gnuss till varje pris?" skulle kunna vara en lämplig ämnesrubrik. Jag var personligen sen med att börja gnussa, mitt motstånd var grundmurat och först sensommaren och hösten 2009 så förleddes jag in i dessa banor. För mig blev det en ny utmaning till vilken jag hade väldigt blandade känslor, men nu två år senare har jag hunnit såväl utveckla som förfina och analysera gnussen till den grad att jag tycker mig kunna se på den med sunda ögon och jag måste erkänna att jag mer och mer ifrågasätter den, trots att jag själv absolut uppskattar den i många lägen. Problemet som jag ser det är att gnussen blivit en "het" grej och vissa tycks se den som ett självändamål och som något självklart positivt för dansen. That's just crap! Det är absolut inte så att gnuss alltid ger bättre dans, nej många gånger kan det vara tvärtom, iaf för mig så är det så att mina möjligheter till levande och kul dans kan vara långt större om jag dansar kind-mot-kind, beroende på många olika saker såsom trängsel, glid, musik och danspartner. Inte minst snabb foxx gör jag oftast bättre dans av om jag inte gnussar, men ibland kan även lugna danser göras bättre utan gnuss och det kan ibland kännas bra att komma närmre, vilket man gör om man "kindar" (det kan för vissa låta knäppt att man kommer närmre om man INTE gnussar, för den som tänker så rekommenderar jag lite mer tankearbete tills påståendet går in, hehe). Jag vill också bestämt hävda att man bör lära sig dansa innan man börjar gnussa, nu dansar jag ju bara med tjejer men jag har många gånger upplevt att "den här tjejen är rätt oerfaren men skulle kunna hänga med duktigt om vi bara inte gnussade för det fixar hon inte". För många så är det så att de inte lär sig dansa eftersom de prompt skall gnussa. Kontentan är således att gnuss inte får vara något självändamål, det gör inte dansen bättre utan utgör kort och gott möjliga men alls inte nödvändiga variationer i dansen. Jag kommer att försöka återfinna en bra kind-mot-kind-dans vilken jag känner att jag tappat lite av till följd av allt insiktslöst gnussande de sista två åren, i denna process ser jag fram emot en massa härligt kinddansande, i lagom omväxling med gnuss. Jag dömer inte ut det ena eller det andra, en bra balans är det jag eftersträvar!

Mitt oplanerade dansliv fortsätter, turnéplanen är blank men dans tycks det bli ändå, om än med väldigt kort framförhållning. Den här kvällen hade jag inte alls haft en tanke på att åka till Nor, men dagen innan så började idéer väckas till liv och snart var det bestämt att ett glatt dansgäng skulle bege sig de knappt 25 milen ner till Hälsingeskogarnas dansmetropol. För ovanlighetens skull så var det inte undertecknad som skulle köra utan jag och Isabell gjorde sällskap med Kjell och Nisse. Vi lämnade Optand vid 17:15 och med Kjell bakom ratten så blev tidpassningen alldeles förträffligt bra ty vi ankom på klassisk LEJon-tid vid 19:55.

Det är onekligen rätt långt till Nor för att åka fram och tillbaka över kvällen, men det är väl värt varje minut och krona. Jag får ofta frågan om vilket mitt favoritdansställe är och jag har faktiskt flera ställen som var och ett är i topp på lite olika sätt. Nor är dock det ställe som bäst står för allt det fina med dansen, det är ett ställe som kombinerar kvalitet med kvantitet, de har idel toppband men ändå en välgörande stor bredd i utbudet, dansbanan är stor och välvårdad men ändå med bibehållen mysighet och charm, och sist men inte minst så är publiken helt fantastisk med både bredd och spets, hit åker alla. För när är dansen som bäst? Jo, på sommaren! Och vilka är de bästa sommardanserna? Jo, vardagsdanserna! Och var har man de bästa, de flesta och det bredaste utbudet av sommarvardagsdanser? Jo, givetvis på Åsliden i Nor, Järvsö!

När jag beträdde dansgolvet i första dans den här kvällen och dansade ut på den nya helt fantastiskt sköna dansverandan, när sommarens färger, dofter och smekande vind omhuldade mitt väsen, då blev jag påmind om varför jag brinner så för dansen, varför den är en sådan stor del av mitt liv, det största i livet. Sommar, dans, sommardans, det ÄR livet!

Jag hade en riktig toppenkväll den här aftonen, en sådan där kväll som liksom bara försvinner, plötsligt är klockan över midnatt och det är dags att åka hem. Jag dansade kvällens samtliga danser samt extranummer och allt var sannerligen bara helt fantastiskt eller bättre, ändå helt kravlöst och opretentiöst. Efter dagarna i Malung samt söndagens våldtagna kväll i Hög med tvångsavskaffad dansordning så var det givetvis en stor befrielse och lycka att åter få dansa på ett civiliserat ställe med rättvis uppbjudningsordning genom damernas och herrarnas. Tänk jag fick bjuda upp lika mycket som damerna, det var ingen huggsexa och inte heller var det någon som förväntade sig att dansa mer än en dans, även om jag dansade flera danser med några tjejer, men då helt och fullt på ömsesidigt initiativ och inte på grund av någon norm.

Sannex skall ha beröm för att ha skött damernas/herrarnas föredömligt väl under hela kvällen, vid något tillfälle blev det fel men det rättades snabbt till i samverkan med publiken. Återigen ser vi här att det inte är någon större konst att hålla ordning på detta, förutsatt att bandet faktiskt vill sköta sina uppgifter på bästa sätt istället för att som vissa vara lata och bedriva rent sabotage. Överlag har jag för övrigt nästan bara positiva saker att säga om Sannex. Det låter förbannat bra, de har en härlig utstrålning och sprider glädje från scenen, de växlar såväl solosång som positioner och de har en i stora delar fräsch och inspirerande repertoar. Det händer saker på scenen, de visar olika sidor och karaktärer, det ger nerv. När Andreas ensam på klaviatur framför Queens "Too much love will kill you" så smälter jag, mycket välspelat och skönt sjungit och dessutom blir det den låt jag uppskattar allra mest tack vare att den saknar puls, jag får fritt tolka musiken och skapa dansen utifrån känsla, precis som jag vill ha det. På minussidan skall annars nämnas att jag finner lite för många låtar med varning för övermogenhet, lite för tillrättalagt med för övertydlig och konstant puls. De spelade dock tack och lov inte "Blue Hawaii" och jag har därmed gott hopp om fortsatt positiv utveckling bort från det dansbandiga tråksoundet.

I paus avnjöt vi mastodontfika vid bilen, mackor av två sorter, kladdkaka som jag bakat med grädde till, muffins, och så toppades detta med jordgubbar. Det var precis som ett riktigt dansfika skall vara, överdånigt, likt hela denna danskväll!

Efter dansens slut intog undertecknad förarsätet och två timmar senare rullade vi in vid Fridhem, ännu en härlig sommarnattskörning var så tillända. Ah, vilken kväll, jag är lyyyyrisk, älskar Nor!

I flera år har jag funderat på att göra en liten sommardansturné i Dalarna och besöka några av de genuina dansställen som landskapet bjuder. Tyvärr har detta dock stannat vid funderingar då det ju är så mycket bra danstillfällen under sommaren och hemmaplan har tenderat att alltid dra det längsta strået. Även detta år såg det ut som om dessa tankar skulle stanna på spekulationsstadiet, men så föll plötsligt bitarna på plats helt oplanerat och en liten dansturné formades som avsåg att inledas med två nedslag på beryktade dansarenor i detta knätofsarnas och knäckebrödens land.

Resan startade i Norrköping där jag plockade upp Lina direkt när hon slutade jobbet vid 16-tiden. Målet för kvällen var Hjortnäs brygga och färdnavigatorn indikerade en resa på cirka 32 mil. Vi turades om att köra och färden gick i rask takt, vi tog oss dock god tid för middagsstopp och sammantaget så innebar detta att vi ankom till Hjortnäs i hygglig tid strax efter klockan 20. Stuga hade bokats på Nya Hjortnäs Gård där vi mellanlandade för incheckning (stugan var fin och fräsch men det hade varit bekvämt med egen WC och dusch) och lite snabb tillfixning av oss själva innan vi till fots begav oss till dansen dit vi anlände vid 21-tiden. Vid entrén noterades sommarens lägsta entrépris, 120 kronor, något som måste sägas vara ytterst berömvärt.

Om Hjortnäs brygga kan man inte säga mycket annat än vackra ord, vilken fantastiskt fin miljö med en öppen dansbana vid Siljans strand, alldeles intill den långa bryggan. En verkligt bedårande plats, men samtidigt ack så väderkänsligt. Den här kvällen bjöd dock sommaren på det finaste av väder och vi fick njuta av en fantastiskt vacker kväll.

Förutom det unika med en helt öppen dansbana så var det fler saker som för mig var unikt med denna danskväll. För första gången på åratal så kände jag ingen överhuvudtaget, jag var helt okänd och anonym, en mycket ovan men skön upplevelse. Jag dansade dock nästintill samtliga danser och stod över gissningsvis två danser på hela kvällen, jag blev uppbjuden och hann även med att själv bjuda upp till riktigt trevliga danser. Publiken var väldigt blandad på alla sätt, förmodligen ganska stor till numerären men det var många som stod eller satt vid sidan av så det blev aldrig någon trängsel på golvet. Och på tal om dansgolv så finner vi här den främsta plumpen i protokollet för Hjortnäs brygga, ty det var allt annat än lättdansat. Pinat av väder och vind och med vassa kanter på de med glipa lagda golvbrädorna så bjöd golvet på såväl stor tröghet som på ständiga fasthakningar. Jag kräver egentligen inte mycket av ett dansgolv, bara att dansgolvet inte skall vara i vägen, inte utgöra något hinder, inte märkas. Här märktes det och omöjliggjorde sann fulländad LEJondans, kul hade jag dock ändå och bra danser fick jag givetvis ändock uppleva.

I paus bjöds musikunderhållning borta vid fiket, trivsamt värre. Om fiket måste dock sägas en hel del barska ord. För det första så saknades Trocadero i utbudet, ett utbud som överlag var svårt att få grepp om då varken sortiment eller priser framgick någonstans. Detta och andra tabbar i upplägget föranledde vidare långsam servering, vilket förstås innebar långa och långsamma köer, ack så onödigt. Utbudet var som sagt inte så stort eller varierat, men vi köpte ändock mackor som Lina byggde om till att på bästa sätt passa våra respektive smaklökar.

Om Blender måste sägas att de denna kväll bjöd på en riktigt kanonbra spelning, för kvällen förstärkta med Pär Westling på saxofon så fick de extra liv på scenen och alla låtar lät inte längre på exakt samma perfekt förutsägbara sätt som annars. Jag ger lovord för detta samt en extra stärkande tacksamhetskram till Maria som kämpade tappert med sången trots en besvärande förkylning.

När musiken tystnat och publiken skingrats blev allt stilla i den vackra sommarnatten, en sommarnatt som efter en kort visit ute på bryggan bjöd en skön promenad "hem" till stugan.

Efter uppvaknande på danspensionat Stonegård så tillbringade jag och Lina fredagen i Hudiksvall utan några stora ambitioner, mat, vila och lite strosande kan sammanfatta dagen. Lite försenade anlände vi till Älvstagården vid 21:20, regnet hängde i luften men det var ännu inte särskilt blött. Desto blötare skulle det dock komma att bli under kvällens gång, såväl ute som inne på dansgolvet.

Det blev ingen folkstorm denna afton, men tillräckligt mycket folk, bra dansfolk, gott om dansutrymme och en riktigt trevlig kväll. Jag stod över två danser under första halvlek, samt de två sista på slutet av kvällen. Två nyförvärv gjordes, samt...

...Emmilie, Emmilie, Emmilie, plötsligt så bara händer det, igen, när vi minst anar det, vilket 2-årsjubileum vi fick från pausdans tills endast 20 minuter återstod av kvällen. Fullkomligt fulländat, igen! Jag kan med bestämdhet säga att detta var de blötaste danser jag någonsin varit med om, svetten flödade och när jag efteråt flydde ut till bilen för att sanera mig själv så var skjortan så fylld av väta att den gick att vrida ur. Men det var bra, kul, värt varje svettdroppe!

Gamblers var verkligen fantastiskt bra, jag har bara lovord. De bjöd på så mycket bra låtar, ett sådant kul liv och glädje på scen, och allt igenom enormt bra spelat. Det är verkligfen trist att de skall lägga ner i höst, vi behöver fler band och Gamblers har i stort sett allt man kan önska.

Efter dansen åkte vi vidare mot Selsålandet, regnet vräkte ner och vi turades om att köra, det gick dock inte att hålla något särskilt högt tempo och först vid 03:30 var vi framme.

Efter en på alla sätt fulländad dansresa under den föregående veckan så kände jag mig dansmätt och inte alls särskilt på hugget för nya dansäventyr. När onsdagen närmade sig så kunde jag dock inte hålla mig från att åka till mysigaste Hällesjö, jag har stått över flera kvällar där denna sommar och dessutom ville jag få chans att dansa till Expanders på ett riktigt bra ställe. För första gången denna sommar så tog jag initiativ till stor danssamåkning med träffpunkt Lillänge, där 8 bilar framgångsrikt blev 3 för vidare färd mot Hällesjö. I SEM600 fick jag sällskap av Isabell, samt brunflorepresentation i form av Cecilia och Kim. Vi lämnade Lillänge vid 18:50 och anlände till Furviken prick 60 minuter senare, i perfekt tid med andra ord.

Det var en ganska kylslagen afton, men vad gör väl det när man snabbt dansar sig varm. Någon större trängsel blev det inte men tids nog så blev det ändock en tillräckligt folkig afton med god stämning, om än att det var gott om dansutrymme att njuta av. Jag dansade kvällens samtliga danser inklusive extranummer och hade en väldigt trevlig kväll med stora variationer. Expanders levererade en angenäm föreställning som påminde mig om varför jag tycker så mycket om J-Å och hans kumpaner, de är verkligen goa killar med stor spelglädje. Ljudnivån var bra och det var inte alls så skränigt som jag ofta annars upplevt Expanders. Som en ren lyssnare så är repertoaren varierad och kul med en röd tråd, men personligen så faller den mig bara delvis i smaken och den passar till ganska stora delar inte alls min dansstil. Allltför många låtar av det bluesrockiga slaget upplever jag som rena "mala på"-låtar, energinivån är konstant och det är ju just energikänslan som jag i mångt och mycket bygger dynamiken i min dans på. En annan invändning som återkommer när det gäller Expanders är omfattningen av mellansnacket som gärna skulle få vara lite mindre utmärkande. Hur som helst så gillade jag ändock det jag hörde, det är inte riktigt min optimala sammansättning dansmusik och jag håller därför inne med toppbetyg i min ändock personliga betygskala, men såhär nära en femma har inte Expanders varit på väldigt länge.

I paus köpte vi mackor i fiket, vilka fick sällskap av Trocadero ur dansbacken och diverse kakor som bjöds i stor filtfika ute på parkeringen. Jag har sällan köpt något fika på Furuviken och förklaringen är enkel, utbudet och servicenivån är helt enkelt urusel och utgör detta dansställes främsta svaghet. Mackorna av enklare slag är de tråkigaste som står att finna, stutar gör de endast på beställning så där kan man få vänta, och serveringshastigheten är överlag under all kritik. Här finns enormt mycket att lära av andra dansställen, eller varför inte ta in en professionell dansfikskonsult som kan styra upp det hela.

Efter dansens slut blev vi kvar en bra stund och surrade med J-Å, det var länge sedan sist och vi hade en del att dryfta. Klockan hann således passera 02 innan jag hade hemförlivat samtliga passagerare och kunde kliva in genom dörren till Fridhem, nöjd men trött efter en bra danskväll.

Sommaren fortsätter att överraska och denna augustionsdag blev Fröjden i Jönköping och Elisa's lite otippat målet för kvällen. Jag, Lina och Martin åkte från Ramsdal till Jönköping, via mellanlandning på Dinners i Ödeshög där vi intog just middag. Maten på dinners var god, men oj vilket kaotiskt ställe, de hade inte många rätt och är därför inget ställe jag kan rekommendera trots att det smakade bra. Vi anlände till Fröjden i lagom god tid vid 18:15 och efter lite klädbyten var vi redo att inta dansgolvet till första dans.

För andra gången på några få veckor så fick jag vara med om det fantastiska i att inte känna någon på stället, ingen annan än Lina. Kvällen fick därför i avslappnat lugn bjuda ett antal spännande överraskningar, förutom de som alltid goa likväl som busiga danserna med Lina. Några riktigt bra nyförvärv gjordes och även om kvällen inte innebar några astronomiskt bra danser så hade jag en riktigt kul afton. Det blev en tidvid riktigt blöt kväll med regn som stod likt spön i backen och åska som cirkulerade kring stan, men tack och lov så var det uppehåll såväl före som efter danskvällen och likaså under paus, vår väta kom således att huvudsakligen komma inifrån. Dansgolvet var imponerande bra för att vara på en öppen bana, glidet var fint och inga kanter ställde till några bekymmer, jag var nästintill lyrisk. Vätan gjorde dock sitt till och längs ingångssidan så blev det småtrögt, dock inom rimliga gränser och efter omständigheterna fullt acceptabelt och hanterbart. Dansklimatet var gott med fint dansutrymme och ingen egentlig stökighet.

Så vad tycker jag då om Elisa's? Ja det låter ju iaf inte dåligt, rent ljudmässigt, och det finns en entusiastisk glädje på scen, främst hos Elisa själv. Repertoaren och arrangemangen är dock precis som väntat som gjorda för en eller någon generation före mig och faller i väldigt liten utsträckning mig i smaken. Umpa-umpa som förtankarna till Lotta Engberg...ryser. Av de modernare låtar som de spelade kan nämnas "Human", vilken de totalförstörde i en riktigt Wizex-drypande tappning, å vad jag längtade efter Perikles tolkning i den stunden. Nja, Elisa's får vara för min del, jag förstår att de vann Dansbandskampen för detta faller säkert i smaken för den inte längre dansande massan av äldre dansare som gissningsvis dominerade programmets publik. En liten obesrvation; killen som tidvis spelade bas växlade ofta till dragspel men något basspelande åstadkom han inte från dragspelet och således får vi än en gång då ta oss an leken "hitta basisten".

I paus avnjöt vi kladdkaka och Trocadero från bilen medan vi beundrade utsikten över stan och beskådade alla blixtar som lyste upp kvällshimlen. Kladdkakan hade vi bakat under dagen och förutom att den redan i grunden var ordentligt härligt kladdig så hade Lina pimpat den ordentligt med ett extra lager chokladtoppning, grymt gott och ultrakladdigt, me like!

På hemvägen stannade vi i Mjölby där vi försåg oss kungligt med mat från BurgerKing, vilken avnjöts längs återstoden av vägen tillbaka till Norrköping. Körningen delade vi och det gick finfint utan några trötthetsbekymmer.

Regn, regn och åter regn, det tycks vara så föreskrivet i år att när det är dans på Aspåsnäset så skall det vara om inte bedrövligt så i alla fall halvtaskigt väder. Regn skrämmer förvisso inte oss inbitna dansare, men nog skulle fler spontanbesökare kunna förväntas om istället solen valt att skina och sprida värme så att känslan av sommar finge bestå.

Jag anlände till Näset vid 20:45 i sällskap av Helene, vi tillhörde förstås de första på plats men innan Zlips äntrade scenen så hade det hunnit droppa (haha) in en hel del folk och från första dans så var stämningen hög och god. Det blev sedermera en riktigt härligt folkig danskväll, lite småknuffigt men inte alls särskilt farligt utan bara vad som kan förväntas med en sund blandning av folk.

Zlips bjöd på en fenomenal spelning, de är verkligen i den bästa form jag någonsin hört dem, kanske just för att slutet nu närmar sig med stormsteg. Förutom att detta nu var sista spelningen på Aspåsnäset med Zlips i den form vi idag känner dem så innebar kvällen också ett stort jubileum, ty Zlips firade 25 år denna kväll. Den 18/8 1986 gjorde Zlips nämligen debut just på Aspåsnäset, i nonstop med då populära Rogers orkester. Detta jubileum uppmärksammade vi under kvällens senare del då jag å publiken och arrangörens vägnar förärade Zlipsarna varsin blomstekvast och tackade dem för dessa 25 år.

Jag hade en riktigt rolig kväll och dansade samtliga danser inklusive extranummer, avstod endast en låt då jag smög undan för att mitt i en dans göra min överraskande blomsterentré på scenen. Som alltid på Näset så blev det blandade dansupplevelser, men jag hade nöjet att verkligen få idel bra danser vilka toppades med några riktiga kanondanser som verkligen gjorde kvällen. Kvällen var så perfekt jag kunnat hoppas på, men någon saknades; före, under och efter att danskvällen var till ända så fanns för mig ett tomrum som inget eller ingen kunde fylla.